Min hemlighet.

Oscar (del 2)

Jamie hade inte fått spela flera matcher. Varje gång jag såg matchen på TV såg jag Jamie som satt på bänken och väntade på att han skulle få spela. Men han fick inte. Tränaren hade sagt att Jamie var skadad och därför inte kunde spela. Men det var ju en ren lögn. Likaväl som tränaren visste vi båda att det var för att han var homosexuell som han inte fick spela.
  Jag hörde nycklarna vridas om i dörren och Jamie kom hem.
  "Hej. Hur var din dag?",frågade jag och gick ut till hallen för att möta Jamie.
  "Inget speciellt med den. Jag fick inte ens spela. När Adam skadades under matchen och fick sitta på bänken så trodde jag att jag skulle få spela. Men nej." Jamie gick till köket och jag följde efter.
  "Har du pratat med chefen?"
  "Ja det har jag. Han har inget emot att jag är homosexuell men han kan inte låta mig spela." Han tog ett glas ur skåpet och fyllde det med vatten. Jag följde efter honom till vardagsrummet där vi satt oss i soffan.
  "Jag fick ett samtal från Frankrikes lagkapten. Han erbjöd mig en plats i deras lag."
  Övervägde han att flytta till Frankrike? Hur skulle det bli med oss?
  "När fick du det?"
  "I torsdags."
  "Och du berättar det inte för mig förän nu?"
  "Jag visste inte hur jag skulle berätta det."
  "Vad tänker du göra? Överväger du att tacka ja?"
  "Jag får ändå inte spela här. Jag kan flytta. Bara jag får spela."
  "Men jag då? Hur blir det med oss?" Jag ville inte verka egoistisk men jag ville verkligen inte förlora Jamie.
  Efter att mitt förra förhållande med Jakob tagit slut trodde jag inte att jag skulle hitta någon ny.     Men så flyttade Jamie in i grannhuset och vi blev grannar. Vi spenderade allt mer tid ihop och så blev vi tillsammans. Jag älskade honom.
  "Flytta till Frankrike med mig. Du kommer säkert hitta ett jobb där."
  "Men jag kan inte lämna allt och flytta." Men jag skulle kunna gjort det för Jamie. Jag skulle kunna gjort allt för honom. Men jag hoppades ändå att han skulle få spela här och inte behöva flytta.
  "Distanförhållande? Det kanske kan funka", sa Jamie hoppfullt och log mot mig. Hela hans ansikte sa att det skulle funka. Men jag visste bättre.
  "Det håller inte. Jag har haft ett distanförhållande och det fungerade inte." Efter att Jakob tackat jag till ett jobberbjudande i Tyskland flyttade han sitter i ett år. De första tre målarna var inte helt dåliga men sedan gick det neråt. Antingen så var han eller jag för upptagna att höra av oss och efter fem månader hördes vi inte alls.
  När Jakob varit borta i sex månader bjöd min vän mig på middag. Vi var några stycken och allt var trevligt tills Jakob kom. Jag visste inte ens att han var tillbaka. Först så blev jag glad av att se honom tills jag såg vem han hade med sig. Han hade med sig en kille.
  Visst kunde de bara vara vänner men jag såg hur de såg på varandra. Blickar av kärlek. När jag såg dem kyssas så frös jag. Jag trodde att han älskade mig. Men avståndet mellan oss var för långt. Vi klarade oss inte. Kanske det ändå var för det bästa.
  Jamie satt på TV:n och då var det färdigdiskutetat.
  Jag visste att vi inte skulle överleva ett förhållande på distans.
  "Hej och välkomna till sportnytt. Vi har fotbollstränaren Joakim Walter och fotbollschefen Anton Eidewald här." Sportnytt började och vi tittade och lyssnade. "Är det så att man inte kan spela fotboll om man är homosexuell?"
  Det blev tyst en stund. Ingen visste vad den skulle svara.
  "Det ni gör mot Jamie Miles, är inte det diskriminering?"
  "Det skulle jag inte säga. Han har fått en skada och kan inte vara med och spela. Det är därför han sitter på bänken."
  "Men vi alla vet att det inte riktigt stämmer."
  "Jag vet inte riktigt vad ni vill få fram", sa fotbollstränaren och korsade sina armar.
  "Okej. Jag säger så här: Jamie kom ut ur garderoben och direkt efter det så får han en skada. Låter inte det konstigt?"
  "Inget konstigt med det. Fotbollsspelare blir ofta skadade."
  "Jag har pratat med Jamie och med läkaren. Enligt båda så är Jamie helt frisk och har inga som helst skador. Hur förklarar ni det?"
  "Hans skada har kanske redan läkt."
  "Kommer han få återgå till att spela nu?"
  "Det är möjligt."
  Jag kände mig så arg. Jamie har aldrig haft någon skada. De var fega som dolde den verkliga sanningen. För sanningen var ju att Jamie inte fick spela för att han var homosexuell.  De dolde sig bakom en lögn.

"Jag tänker inte gå till träningen," sa Jamie och lade armarna i kors. Precis som ett barn som inte ville göra någonting.
  "Var inte dum. Det är ditt jobb. Du kan inte bara inte dyka upp till jobbet."
  "Jag kommer ändå inte få spela några matcher så varför ska jag? Det finns ändå ingen mening med det."
  "Ibland är du bara så barnslig. "

När Jamie kom hem så sken han som en sol. Jag kunde inte minnas när jag såg honom så glad sist. Eller om jag ens hade gjort det. Han log med hela ansiktet.
  Vi firade den kvällen.
  Jamies lag vann matchen. Bara det var en anledning att fira. Men det fanns en annan anledning också. Jamie fick spela. Han satt inte längre på bänken utan var med och spelade.