Gone? - f.s

1.3

Det visade positivt. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och försökte lugna ner mig själv. Det svåraste skulle såklart bli att berätta för Felix och pappa. Från ingenstans började mina ögon tåras och fler och fler sipprade ner från min kind. Direkt sprang jag över till Felix, fortfarande med tårar i ansiktet. Just då var hela mitt liv en soppa.

Felix hade säkert redan sett mig genom fönstret eftersom han öppnade dörren innan jag ens hann röra vid dörrhandtaget. Snabbt omfamnade jag honom och lät alla tårar rinna ut. Han drog sin hand upp och ner på min rygg. "Sch" sa han lugnande i samband med klappningarna.

När snyftningarna började upphöra och tårarna försvinna ledde Felix mig in till vardagsrummet. Vi satte oss ner precis vid kanten och Felix började prata. "Vad har hänt?"
"F-Felix igå-år glömde vi-i kondom..."
Felix förstod precis vad jag menade och hans ögon blev stora som tefat. Han ställde sig upp och gick snabbt fram och tillbaka. Samtidigt använde han båda sina händer och drog dem i sitt sandblonda hår gång på gång.

Efter ungefär fem minuter satte sig Felix bredvid mig igen. Han la sin starka arm runt mig. "Är du säker?" frågade han lågt. "Ja, jag tog ett test" svarade jag hackigt. Jag sneglade försiktigt upp på honom och fångade snabbt upp hans blick. Jag visste inte vad jag skulle säga och tittade istället ner i mitt knä där jag hade knutit ihop mina händer. "Felix?" Han tittade på mig. "Vill du behålla barnet?" Han bet sig i underläppen och såg ut att tänka riktigt ordentligt.

Felix perspektiv

Jag bet mig nervöst i läppen och tänkte noga innan jag svarade. Jag var trots allt bara 17 år. Skulle vi klara av att ta hand om ett barn? Vårt egna barn till och med. Jag hade ju min karriär och skolan..

Efter en kort debatt i mitt huvud svarade jag Alina. "Självklart, jag hjälper och stöttar dig genom allt" sa jag nervöst med ett stöttande leende mot henne. "Ska du behålla det?"
"Jag vet inte riktigt, jag måste tänka lite mer..." Jag nickade lågt medan blandade känslor spreds i min kropp. Dels glädje och dels... förvirring.

När vi båda hade lugnat ner oss ville hon gå hem på grund av att hon mådde illa. Jag erbjöd mig att följa med men hon ville ha ensamtid för att kunna bestämma om hon skulle behålla barnet eller inte.

Direkt efter att jag hört att dörren slog igen gick jag upp för trappan, till mitt rum. På golvet låg en stor svart resväska. Den var halvt fylld med kläder och andra behövande saker. Jag fyllde den full och stängde sedan igen den silvriga dragkedjan. Halvvägs kom jag, innan det blev helt stopp. En tröja hade fastnat så jag tog enkelt bort den från dragkedjan och fortsatte dra. Ännu en gång blev det stopp och det berodde den här gången på att det var för mycket. Jag tänkte inte ta ut något eftersom allt var livsviktigt att jag hade med mig. Istället satte jag mig ner på väskan så att den plattades ner en aning och drog vidare till dragkedjans slut.