Gone? - f.s

1.9

När Stockholm var inom synhåll fladdrade det till i magen. Som jag hade längtat. Jag började plocka ihop mina hörlurar, samt min dator och tittade spänt ut genom det lilla ovala fönstret. Plötsligt hördes en mörk röst säga till oss passagerare att ta på oss våra säkerhetsbältet igen eftersom vi skulle landa. Jag tog fram ett tuggummi och tuggade på den. Mintsmaken spreds snabbt i munnen. Jag tuggade noga på tuggummit och blundade medan vi åkte nerför. Jag började må lite illa men det gick snart över när vi landade. Det pirrade i magen. Jag var så exalterad.

När vi landat på Arlanda tog jag ner mina väskor. Mannen framför mig gick sakta i gången och jag stampade otåligt på golvet. Mannen sneglade bak på mig och jag log ett vänligt leende och slutade stampa. Istället trummade jag med fingrarna på sätet. Flygvärdinnorna stod och log vid dörren och delade ut hjärtformade choklader. Dock tog jag ingen.Äntligen tog mannen några steg till och sedan var vi ute. Vinden slog hårt mot mig men det var skönt. Jag tog ett djupt andetag och följde de andra passagerarna in. Jag följde gången och när jag såg pappa som letade efter mig sprang jag mot honom och omfamnade honom hårt. När vi släppt kramen letade jag med hopp efter Alina. Jag visste att hon inte skulle vara där och vänta på mig, men det skulle kunna finnas en chans. "Vem letar du efter?" frågade pappa medan han tog en av mina resväskor. "Inget.." sa jag tyst. "Kom nu, bilen är parkerad utanför" Vi gick mot bilen, båda med ett leende på läpparna.

När vi körde in på uppfarten såg jag Alinas hus. Det såg precis ut som det brukade, svart med tre fönster på framsidan. Trädgården var täckt av grönt gräs och tulpaner vid det korta trästaketet. När dörren öppnades hoppade mitt hjärta över ett slag. Ut kom han. Han som jag ljög om. Påhittade "Eddie". Han stod vid dörröppningen och tog på sig sin jacka. Plötsligt stack Alinas huvud upp och mitt hjärta stannade helt och hållet. Att få se hennes vackra ansikte igen, det var helt underbart. De sa något kort till varandra innan Alina kramade om "Eddie" och gav honom en puss på kinden. Jag följde de med blicken medan pappa gick ur bilen. Jag satt kvar, helt förstelnad. När Alina plötsligt vinkade jag trodde jag det var till mig men insåg sedan att rutorna var mörka så hon såg mig säkert inte. Det var bara pappa som hade vinkat.

"Eddie" gick iväg i riktning mot busshållsplatsen. Var det möjligt? Skulle Alina kunna vara otrogen mot mig när hon bär på mitt barn? Eller sökte hon tröst? När "Eddie" var utom synhåll letade jag efter Alina med blicken. Hon var inte kvar vid dörren. Hon var på väg till bilen. Jag försökte lyssna noga till vad de sa. "Hej Alina! Kul att se dig igen!" sa pappa överdrivet trevligt. "Ja tack detsamma!" log hon tillbaks. "Men ska du inte hälsa på Felix då?" Nejnejnej. "Han är i bilen." fortsatte pappa. "Men jag måste nog hem nu för jag ska åka till stan senare" sa hon istället för att svara på hans fråga. Smidigt. "Jaså? Så sent?" ännu fler frågor. Varför måste alla vuxna människor vara så jobbiga? "Jaa, jag ska träffa en..." Hon stannade upp. "Kompis" sa hon fundersamt. Nog kunde hon ljuga för pappa, men inte mig. Jag känner henne alldeles för väl. Fast sannningen gör ont. Väldigt ont.