"Hur länge? Hur länge ska de där två bo med oss?"
"I ungefär ett år.."
Riley Moore, en ensam tjej som för det mesta lever i sin egen lilla värld.
Alexander Parker, en trevlig kille som alltid sätter personer före sig själv.
Ethan Parker, en sarkasti...
Jag sitter ihopkurad i min säng och tänker på dagens event samtidigt som jag låter tårarna falla. Direkt efter att Liam gått hämtade jag min väska och skyndade mig hem. Mamma har förmodligen fått sms om att jag skolkar nu, men jag bryr mig verkligen inte. Hade jag varit kvar där hade folk trott att jag var mentalt sjuk eller så skulle Heather skratta ännu mer åt mig och det klarar jag verkligen inte av just nu.
Jag kollar bort mot hyllan där jag ser en bild på Henry och mig från två år sedan. Vi båda är uppklädda, det var julafton.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Jag minns att Henry var överlycklig över att han lyckats spara till sig skägg. Det var det enda han tjatade om den dagen. Mamma tyckte han skulle raka bort, att han såg mycket äldre ut än vad han egentligen var, men det tog nästan ett halvår tills han slutligen rakade bort det.
Någon knackar lågt på dörren som är vid slutet av min säng. Jag torkar hastigt bort tårarna och Utan att jag hunnit svara kliver personen in och ger mig ett oroligt ansiktsuttryck.
"Hur är det ?" frågar Alex försiktigt och stänger dörren bakom sig.
"Det är bra" svarar jag och rycker på axlarna.
"Liam berättade vad som hände" fortsätter han och sätter sig på sängkanten några decimeter ifrån mig.
"Det var inget" säger jag och drar bort blicken från honom.
"En panikattack är inte inget" säger han allvarligt.
Jag sätter mig rakare upp i sängen och kollar på honom. Tårarna som jag nyligen torkat bort är på väg tillbaka.
"Vad var det som hände egentligen?" frågar han när han inser att jag inte tänker svara på hans tidigare uttalande.
Jag rycker på axlarna och kollar ner på mina händer som håller ett hårt grepp om varandra.
"Kan du snälla prata med mig?" säger Alex bedjande.
"Jag är deprimerad, jag går hos terapeut och jag får fucking panikattacker mitt i skolan. Jag upplever all denna skit vart jag än går, men när jag är hemma vill jag bara vara och glömma allt! Dessutom känner du mig inte, du fattar inte hur jag känner mig eller vad jag har gått igenom. Så snälla sluta bry dig!" säger jag allvarligt och högt att hela kvarteret antagligen hörde mig.
Alex ser mållös ut, så jag tar min chans och rusar ut från mitt rum. Jag går ner till köket och drar fram min Nutellaburk tillsammans med den största skeden jag kan hitta i kökslådan. Sedan fortsätter jag in vardagsrummet och slår på "Friends".
Ungefär tre avsnitt senare hör jag ytterdörren slås upp. Jag antar att det är mamma och fortsätter helt enkelt att kolla på min serie.
"Tjena skolkaren" säger Ethan som tydligen varit den som kommit. Han kollar inte på mig, utan går bara in till köket. Vad han gör där ser jag inte, men han kommer snart in till vardagsrummet med en läskburk i handen.
