Double Trouble

37."Du är praktiskt taget en sexgud"

Jag har inte sett till varken Ethan eller Alex sedan igår morse. De båda verkar bara ha försvunnit ut i tomma intet. Eller så undviker de båda mig bara.

När Ethan försvann var han på ganska dåligt humör, så jag antar att han bara undviker mig. Alex och andra sidan har jag inte pratat med sedan vi kom hem från festen. Det är nog mer så att jag undviker honom. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga till honom. Han förtjänar inte att det här. Att tro att jag gillar honom när jag egentligen gillar... Ingen alls.
Jag tror i alla fall att jag hörde Alex ropa från nedervåningen att han skulle ut någon gång i förmiddags.

Jag har suttit inne på mitt rum hela dagen med boken jag fick låna av Ryan i ena handen. Jag gick ut en gång för att gå på toa och en annan för att dricka, men mer än så har jag inte gjort.

Ett skåp slås igen på nedervåningen och jag nästan flyger upp ur sängen. Jag känner mig instängd och jag måste prata med någon nu. Så jag lägger ifrån mig boken och börjar gå ner för trapper för att prata med Ethan. Hoppas bara att han inte är arg på mig längre.

"Ethan vi måste.." jag avbryts av att jag går in i en slank person med långt rött hår.
"Du är inte Ethan" säger jag och backar från henne.

Hon har bara på sig en tröja, som jag förmodar är Ethans eftersom den är alldeles för stor för henne.

Vad är det med Parker familjen och ta med sig tjejer hit när jag är här?

"Ethan är där uppe" säger hon och ler mot mig. "Det är du som är Alex antar jag?" hon håller fram sin hand mot mig.

"Nej" svarar jag spydigt och ignorerar hennes hand. "Alex är Ethans bror"

Tjejen drar försiktigt tillbaka sin hand. Jag ser att jag gjort henne osäker.

"Förlåt, han sade bara att han hade ett syskon som heter Alex. Det är ju ett könsneutralt namn så jag trodde... förlåt" hon låter extremt osäker.

"Alex är förkortning av Alexander" säger jag vresigt.

Varför är jag så himla dryg?

"Åh.." mumlar hon och kollar ner i golvet med röda kinder.

Jag känner mig riktigt elak, men jag är sur på henne. Det är inte ens logiskt, hon har inte gjort något mot mig. Det är som att jag är arg bara för att hon är här med Ethan.
Vad är mitt problem egentligen...

Jag bereder mig för att gå från köket och tillbaka till att isolera mig på mitt rum. Men jag hinner inte ens vrida på mig innan Ethan dyker upp i kökets öppning.

Helvete..

"Riley, jag ser att du har träffat..." börjar han och håller upp handen mot tjejen som har på sig hans tröja. "Min vän"

Han kollar på tjejen, som inte ser särskilt övertygad ut, och ler. Nu tycker jag faktiskt lite synd om henne, för Ethan verkar redan ha glömt bort hennes namn.

"Hailey" suckar hon och ger Ethan ett ansträngt leende. Hon verkar ha förstått först nu vilken slags kille Ethan är, och hon verkar inte särskilt nöjd över det. "Jag måste åka nu"

Hon skyndar sig ut ur köket och vi kan höra henne studsa upp för trappen. Det tar knappt två minuter för henne att ha bytt om och kommit ner i igen.

Ethan går ut i hallen för att säga hejdå till henne och jag står tåligt kvar i köket och lyssnar på dem.

"Det här var trevligt" säger Ethan och jag kan höra på hans röst att han flinar. Han gör det så ofta att man kan höra det på honom, det är lite läskigt faktiskt.

"Mm"

"Vi borde göra det igen" fortsätter Ethan utan att riktigt lyssna på hur Hailey låter.

"Nej, det borde vi inte" säger hon och därefter hör jag dörren smällas igen.

Ethan kommer lunkande tillbaka in i köket och han ser inte lika glad ut. Jag känner mig lite nöjd över att tjejen dissat honom sådär, men jag försöker att inte visa det.

"Jag trodde att hon gillade mig" muttrar han och slår sig ner vid matbordet med hängande läpp.

"Hon ville vara mer än bara en kompis, om du fattar vad jag menar" säger jag och sätter mig ner på en av stolarna bredvid honom.

"Jag trodde hon fattade vad jag ville när jag bjöd hem henne, hon är ju inte direkt dum"

"Hon skulle vara dum om hon inte följde med dig hem, du är ju praktisk taget en sexgud" säger jag, men ångrar mig genast.

Ethan kollar upp och flinar mot mig. Jag känner hur mina kinder hettas upp, men jag väjer inte undan hans blick utan möter den självsäkert.

"En vadå?" frågar han retfullt och kollar på mig med stora ögon.

"Ge dig, du är snygg och det vet vi båda två" muttrar jag och försöker att fortsätta kolla honom i ögonen, men det blir allt svårare.

"Klart jag vet, trodde bara inte att du någonsin skulle säga något sådant" hans flin tonar bort och han slutar nu kolla mig i ögonen, vilket gör mig lite besviken. Han brukar aldrig kolla bort.

"I alla fall... Skulle du kanske tänka på mig nästa gång?" frågar jag och ser honom stelna till.

"T-tänka på d-dig?" stammar han och kollar förvånat upp på mig.

"Ja, nästa gång du tar hit en tjej. Så att jag hinner smita innan" förklarar jag och ser honom slappna av lite.

"Jaha... jag ska komma ihåg det" ler han och kollar bort. Igen.

"Bra" fnissar jag och reser på mig. "Jag har inte ätit på hela dagen, ska du också ha eller?"

Ethan kollar förvånat på mig, men skakar nästan genast på huvudet.

"Inte hungrig" säger han.

Jag börjar plocka fram saker för att kunna laga mat och samtidigt som jag gör det hör jag hur Ethan lämnar köket. Jag känner mig lite besviken på honom , men rycker upp mig igen när jag känner lukten av mat.

"Hej!" viskar någon i mitt öra vilket får mig att hoppa till. Jag är nästan på vippen att tappa maten jag håller på med i golvet, men jag hinner stoppa mig själv precis i sista sekunden.
"Förlåt" säger Alex genant och stoppar händerna i byxfickorna med en skamsen blick.

"Det är okej" säger jag, men känner mig inte riktigt övertygad. Jag återgår till min matlagningen och försöker samla mod till mig att prata med Alex.

"Alex, vi måste prata" säger jag utan att kolla på honom. Jag kan inte läsa av hans ansiktsuttryck, vilket gör det här svårt, men jag vågar bara inte vända mig om för det kommer förmodligen fö mig att backa ur.

"Är det viktigt? Jag måste iväg snart igen"

"Inte så viktigt, vi kan ta det någon annan gång.." säger jag tveksamt och himlar med ögonen åt mig själv. Varje chans jag har att slippa prata med honom tar jag och låtsas som ingenting. Kan jag inte bara ta tag i det någon gång.

"Bra, vi ses" säger han och jag hör honom stega ut ur köket samtidigt som jag slappnar av och försöker komma på ett sätt att få ur mig det här på bästa sätt.