Double Trouble

26."Det där är min pizza"

Jag stirrar in i vardagsrummet och ser hur han sitter med sitt nöjda flin och kollar på min Netflix samtidigt som han äter min pizza. Jag kunde inte äta den förut på grund av det som pågick över huvudet på mig. Jag kunde ju, men jag var otroligt äcklad och nu är sen dessutom kall.
Han skrattar retfullt och trycker i sig ännu mer av min pizza.
Plötsligt hör jag trappsteg från hallen och jag ser på Ethan när han reser sig upp från soffan. Först tror jag att han ska springa ut i hallen till Alex, men han sätter sig långsamt ner igen. Han ser lite besviken ut. Jag reser mig upp och går till soffan där Ethan sitter. Han kollar upp på mig när jag kommer fram till honom, men han flinar inte utan hans ansikte är uttryckslöst.

"Du inser att det där är min pizza va?" säger jag och sätter mig bredvid honom.

"Den var god" svarar han och börjar flina igen.

Dörren slås igen i hallen, och både jag och Ethan vänder reflektivt huvudena mot hallen. Till en början syns ingenting, men ganska snart dyker Alex upp i vardagsrummet. Jag vet inte riktigt hur jag ska läsa av hans ansiktsuttryck. Han ser inte ut att vara glad, men han ser inte heller ut att vara på dåligt humör.

"Så jag ser att ni två är sams igen" säger Alex.

"Mm" mumlar jag och slänger en snabb blick över axeln, på Ethan. Han kollar inte på sin bror utan ner i golvet.

"Trevligt.." mumlar han och ser förvånansvärt besviken ut.

"Så... ny vän?" säger jag lite generat och försöker få igång en konversation, men det är ganska uppenbart att jag är den enda som vill det.

"Inte direkt" svarar Alex och ser generad ut. Jag säger inget mer, vilket får Alex att lämna vardagsrummet och gå till övervåningen igen.

"Ja, men det där var ju en riktigt trevlig konversation" säger Ethan och försöker se opåverkad ut, men han lyckas inte riktigt med det.

Jag svarar inte, för han vet lika väl som jag att ingen av oss njöt av det som just hänt. Han vänder sig mot mig, och jag ser hur han sväljer och förbereder sig för något.

"Riley, vad är det som har hänt?" frågar han och ser lite orolig ut. Jag vet att han syftar på mitt ansikte och jag vill helst slippa att prata om det.

"Jag sa ju att inget har.."

"Och jag säger det är skitsnack!" säger han häftigt och kollar på mig med stora allvarliga ögon.

"Igår när jag gick hem från terapeuten träffade jag på Noah..." säger jag lågt och kollar upp på Ethan. Han ser ut som om någon slitit av hans ben, slängt det på marken och skjutit det framför ögonen på honom.

"Jag ska döda honom.." säger han högt och reser sig upp redo att ge sig iväg. Och om jag ska vara helt ärlig ser han ut att kunna döda någon.

"Ethan, det kommer inte hjälpa" säger jag och puttar till honom så han sätter sig ner i soffan igen.

"Det här är mitt fel" suckar han och sätter en hand för ögonen och gnider sig för pannan.

"Han hade gjort det ändå, det sade du ju"

"Jo, men jag gjorde det ju inte direkt bättre.."

"Nej, men vad som är gjort är gjort och vi har redan konstaterat att jag inte kan hata dig, även om jag verkligen borde göra det" säger jag och skrattar till.

"Mm, hur kommer det sig? Att du inte hatar mig, jag fattar bara inte"

"Jag förstår inte heller Ethan, om jag gjorde det skulle jag förklara för dig" muttrar jag och kollar på honom. Han ger mig ett lätt leende och lägger sedan sin hand över min och kramar om den.

"Jag.." mer får jag inte höra, för Ethans påbörjade mening avbryts av hans ringande mobil. Han släpper taget om min hand och svarar innan den tredje tonen hinner ringa. Han verkade väldigt glad att att det ringde, för han svarade verkligen så snabbt som är möjligt.

"Tja, Ryan!" säger han glatt och börjar gå av och an i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för att han är nervös, eller om han bara gör det för att.

"Jag kan nog komma över" säger han och kollar på mig.

"Jag kan kolla, men jag lovar inget"

"Mm, ses sen"

Jag kollar på Ethan med höjda ögonbryn och väntar otåligt på en förklaring.

"Det där var Ryan.."

"Va? Verkligen?" säger jag och spelar förvånad över det han sagt. Han kollar misstroget på mig och rycker på axlarna.

"Jag ska dra dit.." tell me something I don't know.."Ryan undrade om du ville hänga med"

Okej, det där var något nytt.

"Vad ska ni göra?" frågar jag lite chockat och försöker leta reda på rätt sak att säga. Ryan är två år yngre än oss, så jag hoppas verkligen inte att han..

Vem försöker jag lura? han är bara ute efter vänner.

"Vet inte, spela eller något kanske" svarar han och rycker på axlarna."Du måste inte följa med om du inte vill"

Han ger mig ett fjuttigt leende och lämnar mig ensam i vardagsrummet.

"Jag följer med" andas jag djupt när jag springer efter honom ut i hallen. Jag vill för det första inte vara ensam hemma med Alex, och för det andra har jag inte gjort något på hela dagen. Ibland är att umgås med folk precis vad som behövs för att må bättre, och Ryan är en av de få människor som jag faktiskt trivs med.

"Bra" Ethan flinar mot mig och börjar knyta sina skor.