Double Trouble

40."Det är klart jag gillar dig"

"Riley?" säger Alex förtvivlat i öppningen till vardagsrummet.

Ethan vänder sig mot mig och ser oroväckande allvarlig ut. Jag vänder mig om mot Ryan för att få lite stöd, men han möter inte min blick utan fortsätter att kolla på Alex.

Mitt hjärta börjar dunka snabbare och jag känner mig nästan lite illamående. För att hindra min egen panikattack ställer jag mig upp och intalar mig själv att jag måste göra det här för Alex skull. Inte min egen.

Jag går mot Alex med ett ursäktande ansiktsuttryck. Han väjer bort blicken och börjar gå iväg. När vi kommer ut i hallen, ungefär vid trappan, stannar han och kollar på mig igen.

"Du gillar mig alltså inte?" frågar han långdraget.

Jag känner mig generad och önskar att jag kan sjunka igenom golvet och komma bort från den här löjligt jobbiga situationen.

"Alltså, det är klart att jag gillar dig Alex. Jag bara.. gillar dig inte som mer än en vän" förklarar jag patetiskt.

Alex suckar och går upp till övervåningen. Jag vet inte varför, men jag antar att vi inte är klara med konversationen, så jag följer efter.

"Varför lät du mig kyssa dig, om du inte gillar mig?"

"Jag blev.. överraskad?" säger jag osäkert och ser hur Alex besviket vänder bort blicken från mig.

"Kolla på mig!" säger jag plötsligt och Alex vänder sig förvånat mot mig. "Du är en underbar och trevlig kille, och jag är verkligen ledsen att jag inte känner något för dig. Men du betyder ändå mycket för mig. Ända sedan Henry försvann har jag känt mig ensam, men det gör jag inte längre och du har en stor del i det"

Alex ler mot mig och jag hoppas verkligen att jag fått honom att må bättre. Och om jag har tur kanske han tappade känslorna för mig?
Vem försöker jag lura? Man tappar inte känslor inom loppet av en minut.
Alex ser plötsligt förvridet ner på mig och öppnar munnen och börjar utfrågningen.

"Vem är Henry?" frågar Alex och jag inser först nu att jag aldrig berätta för honom om Henry.

Ethan ska ju egentligen inte heller veta om det, men han hörde ju när mamma och jag pratade om honom någon gång. Jag minns knappt när det var, det känns som hur länge sedan som helst.

"Ehm.. Henry är min.. var min bror. Han gick bort för lite mer än ett år sedan" förklarar jag och känner mig nu lite deprimerad. Det blir aldrig lättare för mig att berätta om honom.

"Är det därför..?" säger han tveksamt och rör vid min handled. Jag rycker till av hans beröring, men nickar ändå åt hans konstaterande.

"Jag önskar att jag vetat tidigare" säger han lågt och kollar ner på min min handled.

"Jag ville inte att du eller någon annan skulle veta" säger jag och försöker le mot honom, men det är svårt att göra.

Jag ville verkligen inte att någon skulle veta, men nu gör både Ethan och Alex det. Så det förvärrar hela den här situationen.

"Jag är i alla fall glad att du valde att berätta detta för mig" säger han som att jag hade något val.

"Mm.." mumlar jag och ler ner i golvet. Det känns som att jag aldrig kan vara helt ärlig med Alex, jag menar jag ville inte ens att han skulle veta det här och nu tackar han mig för att jag berättade det. Jag berättade det inte, han praktiskt taget drog det ur mig. Lite väl grafiskt, men det var så det kändes.

Vi går till nedervåningen igen för att sätt oss i vardagsrummet med de andra killarna. När vi kommer in reser sig Ethan upp direkt och början gå mot utgången. Han ser rakt förbi mig och stöter till mig på axeln när han ska gå ut. Jag kollar på Ryan, som ser lika frågande ut som jag känner mig.

"Vad är det med honom?" frågar jag och ser på när även Ryan reser sig från soffan, antagligen för att kolla till sin kompis.

"Ingen aning. Han har varit tyst sedan ni två gick härifrån" förklarar han och stannar upp framför mig och Alex.

"Han har mer humörsvängningar än en tjej som har pms. Du behöver inte oroa dig" säger Alex och kastar sig i soffan för Ethan tidigare satt.
Jag känner nästan för att smacka till honom. Ethan är hans bror och han borde se på honom att någonting är fel, inte skämta om honom.

Ryan kollar på mig och rycker på axlarna. Han verkar veta minst lika lite som jag gör.

"Jag går och pratar med honom" muttrar jag och ber Ryan att stanna i vardagsrummet tillsammans med Alex.

"Han är alltid såhär" säger Alex efter mig när jag lämnar vardagsrummet för att söka upp Ethan och fråga vad han håller på med. Alex vill uppenbarligen inte veta vad som är fel med honom, men det gör jag.

"Ey, har du cigg eller?" hör jag Ethan grumla när jag kommer närmare hans gömställe.
Jag kikar runt hörnet och upptäcker att han pratar med någon i sin mobil. Vem det är vet jag inte, men det ska jag definitivt ta reda på.

"Klart jag utnyttjar dig för cigg men jag saknar dig faktiskt. Det var länge sedan" fortsätter han utan att mörka min närvaro bakom honom.
Det är uppenbart att han pratar med någon han gillar väldigt mycket för han ler mer än jag någonsin sett honom göra.

"Penny för helvete sluta jävlas! Du vet att det var länge sedan"
Penny? Det är ju ett tjejnamn. Så mycket som jag vet har han ingen syster som heter Penny. Kanske en flickvän? Det låter som han har känt den här tjejen ett bra tag. Men om det är en flickvän betyder det att han är otrogen mot henne. I vanliga fall skulle jag tycka synd om henne, men jag känner inte en gnutta medkänsla för henne.

"Jag kan alltid" "om tio vid det vanliga stället?" säger han gör en snabb sväng, men jag hinner gömma mig precis som han är på väg att se mig.

"Lägg av!"

"Nej, det tänker jag inte"

"Okej då, jag älskar dig"

Det är definitivt en flickvän, frågan är bara vem är hon? Och vet hon om vilket jävla svin han är? Än värre, vet hon hur mycket han stöter på mig?

Jag känner mig irriterad över att ha hört samtalet mellan honom och den okända flickvännen. Så jag försöker skynda mig iväg obemärkt, men precis som jag ska vända mig om för att gå slår jag i foten i väggen och orsakar en högljudd smäll. Jag väntar inte på att Ethan ska se mig utan fortsätter tillbaka till Alex och Ryan.

"Sade han något?" frågar Ryan som nu sitter ner i soffan igen.

"Nej, han sade inget. Han bara drog" svarar jag och sätter mig ner i soffan med en andhämtning.