Double Trouble

32."Det är bara en fest"

"Åh gumman jag är så stolt över dig!" säger mamma glatt och kramar om henne. 

Jag har precis berättat för henne att jag bestämt mig för att gå på festen som Liam bjöd mig till. Vilket jag själv tror är ett stort misstag, men jag måste börjar gå ut lite mer. Umgås med folk som inte bor i samma hus som mig, och kanske dricka lite.
Jag har inte varit på en riktig fest sedan Henrys bortgång, förutom den som Ethan anordnade i det här huset. Den slutade inte bra, så fester är kanske inte min grej...

"Det är bara en fest" säger jag och puttar försiktigt bort henne från mig. Hon ser lite sårad ut, men rycker snabbt upp sig igen och skyndar sig till min garderob.

"Så.. vad ska du ha på dig?" frågar hon och börjar rota runt i min garderob. 

"Något som täcker mina armar" säger jag och fnissar generat. Mamma kollar på mig med blanka ögon, men fortsätter rota runt.

"Vad sägs om en klänning?" säger mamma och drar ut en guld och glittrig klänning. Jag känner igen den från fotot på mig och Henry. Jag skyndar mig fram till henne och hänger tillbaka klänningen.

"Inte den där" säger jag och korsar armarna.

"Okej, vad sägs om den här då?" säger hon drar fram en rosa tröja som jag inte ens visste att jag ägde. Jag kollar på den och rynkar på näsan, den är verkligen inte min stil.

"Vad håller två underbara damer som ni på med en eftermiddag om denna?" frågar Ethan som nu dykt upp i dörröppningen. Jag grimaserar åt hans usla försök att låta trevlig, men mamma faller för det och ler.

"Jag försöker hjälpa henne välja kläder till ikväll, men hon gillar ingenting som jag tar fram" säger hon buttert och ger mig en menande blick. 

Hon får det att låta som hon visat mig hela jävla garderoben, men hon har bara visat mig två saker. Ingen hittar väl rätt direkt, lugna dig kvinna.

"Tja, jag sägs veta ett och annat om kläder" säger Ethan slugt och rätar på sig. 

"Då kan du gärna få ta över min roll" säger mamma och låter lättad. Hon ger mig en klapp på axeln och ett leende innan hon lämnar mig ensam tillsammans med Ethan.

Han flinar och kommer närmare mig.

"Flytta på dig, och låt proffset sköta" säger han puffar undan mig från garderoben. 

Jag räcker ut tungan bakom ryggen på honom och sätter mig sedan, irriterad, på sängen för att se vad han väljer ut.

"Det ska vara sexigt, men det ska inte se ut som att du försöker" säger han och kliar sig på hakan. 

Han tar fram en blå långärmad tröja, som jag själv tycker är fin. Men precis som jag ska säga vad jag tycker slänger han den på golvet. 

"Perfekt" säger han och drar fram en en svart kortklänning. Jag minns att köpte den tillsammans med en gammal kompis, men att jag aldrig använt den.

"Jag vill inte att mina armar ska synas" säger jag generat och får klänningen av Ethan. 

"Ingen kommer kolla på dina armar om du har på dig den där" säger han och det låter faktiskt som han menar allvar. "Så prova den"

"Om jag ska byta om när du är här får du i alla fall vända dig om" säger jag och visar honom hur han ska göra genom att snurra på min hand.

Han håller skyldigt upp händerna och vänder sig om.

"Så Alex snackade om en fest förut, är det dit du ska?" frågar han, samtidigt som jag tragglar med att få av mig mina tajta jeans. 

"Ehm.. jag antar det" säger jag och drar av mig min tröja. Jag kollar vaksamt på Ethan, men han står lydigt och kollar ut genom fönstret.

"Trevligt"

"Det var Liam som bjöd mig, han sa att jag skulle bjuda med dig" säger jag och drar klänningen över huvudet.

"Har han en säng som är tillräckligt stor för tre personer?" frågar han och jag kan höra att han är nöjd med sig själv.

"Du var tvungen att göra det till något snuskigt" konstaterar jag och rättar till klänningen.

"Det var mitt mål" 

"Klart det var" muttrar jag till svar och ställer mig framför spegeln. 

Jag ser en tjej, men jag känner inte igen henne. I ett helt år har jag undvikit att bära klänning, och nu när jag har det igen känner jag inte ens igen mig själv. Jag blickar ner på mina armar och ser de tydliga ärren. De nästan lyser upp i ansiktet på mig och får mig att må dåligt. Hur kunde jag vara så dum att jag gav mig själv permanenta ärr. Det får mig ju att tänka på Henry, så det är ju bra...
Och så syns självklart et där jävla märket som Noah satt på min arm. 

"Det ser bra ut" säger Ethan och till min förvåning har han nu vänt sig mot mig.

"Jag sade inte ens att jag var klar" 

"Nej, men du blev tyst så jag antog att du var det" säger han och rycker på axlarna.

"Tänk om jag inte hade varit det då" säger jag och känner plötsligt irriterad.

"Det hade varit en bonus" flinar han och kollar på mig med lysande ögon.

Jag skakar på huvudet åt hans retfulla kommentar och vänder mig tillbaka till min spegelbild. Spegelbilden kollar på mig med stora förundrande ögon och jag känner mig plötsligt nervös. Jag kommer inte klara av att gå på den här festen, speciellt inte själv. Kanske att jag klarar mig om jag håller mig hos Liam hela kvällen, men jag vet inte ens om det är möjligt. Tänk om jag går runt hela kvällen utan att ens se honom. 

Jag börjar andas tyngre och jag känner mig yr. Rummet börjar snurra och det känns plötsligt ostadigt att stå upp.

Tänk om Liams kompis, Jacob, egentligen är lika hemsk som alla andra på den här jävla skolan. Eller ännu värre, tänk om Heather är där. Tänk om henne syster är där...

"Hey, Riley lugna dig" säg Ethan och jag känner plötsligt en hand på min arm. Jag börjar andas mer normalt och rummet börjar stadga sig.

"Jag tror inte att jag ska gå" säger jag utan att möta Ethans blick.

"Det är klart du ska gå!" 

"Jag kommer inte klara av det" säger jag häftigt och börjar gå av och ann tillsammans med min andhämtning.

"Det är bara en fest" säger han med en lugn röst "Vad är det värsta som kan hända?" 

"Åh jag vet inte? Kanske att jag får en jävla panikattack?!" säger jag högt och kollar på honom, men han är utryckslös. "Eller att Heather dyker upp och förstör allt"

"Alex ska dit, visst. Och Liam. De kommer hålla koll på dig, och se till att du inte är ensam" säger han tröstande och kommer närmare mig. "Alex kan till och med skjutsa dig, så behöver du inte tänka på hur du ska ta dig dit eller hem" 

"Vet han om det?" frågar jag och kollar på honom med höjda ögonbryn.

"Snart gör han det" svarar han och ger mig ett mjukt leende.

Jag går mot honom med utsträckta armar, redo för att krama honom för hans ord. Men i samma ögonblick som jag ska lägga armarna om honom går han ut ur rummet. 

Han verkar väldigt stressad över att få Alex att skjutsa mig, eller så vill han bara inte krama mig. Det känns verkligen inte bra...