"Hur länge? Hur länge ska de där två bo med oss?"
"I ungefär ett år.."
Riley Moore, en ensam tjej som för det mesta lever i sin egen lilla värld.
Alexander Parker, en trevlig kille som alltid sätter personer före sig själv.
Ethan Parker, en sarkasti...
I mitt hus, i mitt rum, på min säng ligger ingen mindre än Heather Stark och hånglar med Liam. Aldrig någonsin trodde jag att Heather skulle dyka upp mitt hus, än mindre i mitt rum, på min säng! Att se Liam ligga över henne gör mig faktiskt inte förvånad. Att se honom här, på henne, får mig att inse att jag faktiskt inte gillar honom. I alla fall inte som mer än en vän, men om han nu är tillbaka med Heather kommer han inte längre vara min vän, det är jag säker på.
"Skaffa ett eget rum!" stönar Heather utan att kolla på mig, hon har fullt upp med att slicka på Liams nacke. Det ser ärligt talat äckligt ut.
"Det här är mitt rum!" säger jag högt och slänger igen dörren. Där rök alltså min plan att vara instängd och ensam på mitt rum, det som jag längtat efter.
Jag går tillbaka till trappan och träffar återigen på Ryan och Tyler. Den här gången stannar jag dock till vid dem.
"Redan tillbaka" konstaterar Ryan och ger mig ett allmänt leende.
"Det visar sig att mitt eget rum redan är taget" muttrar jag och och skakar på huvudet.
"Noah letar efter dig" säger Tyler och pekar på mig med en ölflaska.
"Okej" säger jag, och kollar ut över folkmassan som tränger sig i hallen. Inte en chans att jag tänker leta upp Noah i den här trängseln, jag vill inte ens prata med honom.
"Så.. gå till honom!" stönar Tyler med höjda ögonbryn och pekar på något bakom mig. Jag vänder mig om och skådar Noah längst bort i hallen. Han kollar på mig med ett flin och går sedan in på min mors rum. Det här bådar inte gott...
Jag är självklart nyfiken på vad han vill mig, och kan därför inte hindra mig själv för att gå och möta honom. Han ställer sig framför mammas bäddade säng och ser nyfiket på mig.
"Vad vill du? Jag är inte på humör för ditt skitsnack" suckar jag och sätter mig på mammas säng med händerna i knäet.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Då kan vi ju hitta på något som inte innefattar något snack" föreslår han och sätter sig ner bredvid mig och innan jag vet ordet av det har han lagt sin hand på mitt lår.
"Jag är verkligen inte på humör för ditt snuskiga flörtande, Noah" säger jag irriterat och försöker med all min styrka att ta bort hans hand, men den är som fastlimmad.
"Jag kan väl sluta flörta då" säger han och trycker sina läppar mot mina. En äcklad känsla slår till mig med all sin kraft och kämpar för att komma bort, men jag är chanslös. Jag är alldeles för svag för att få bort honom och jag kan inte skrika då min mun fortfarande är pressad mot hans. Han flyttar upp mig så att hela min kropp ligger på sängen, och lägger sig sedan gränsle över mig. Hans händer rör sig över hela min kropp och jag ryser till, inte av välbehag kan jag lova. Jag gör ingenting som tyder på att jag vill det här, men han fortsätter ändå. Han knäpper upp mina byxor sätter ner sin hand innanför mina trosor. Min försvarsreflex slår igång och jag biter honom hårt i läppen. Jag känner smaken av blod innan han flyger av mig.
"Bitch" muttrar han och håller sig för munnen. Jag struntar i hans kommentar och skyndar mig ut ur rummet för att komma bort från honom. Ryan och Tyler kollar förvånat på mig när jag springer genom hallen, men jag stannar inte vid dem utan fortsätter till nedervåningen. Jag knäpper hastigt mina byxor och hänger över tröjan. Mina kinder är röda och mina ögon är påväg att skölja mig med tårar.
I vardagsrummet ser jag Alex ligga helt utslagen på soffan med en tjej ovanpå sig. Så jag struntar i honom och fortsätter in i köket där jag hittar Ethan ensam med en ölflaska i handen.
"Släng ut alla, NU!" säger jag högt och slår flaskan ur hans hand. Han kollar på mig med ett förvånat ansiktsuttryck och jag känner hur en ensam tår lämna mitt öga. Det verkar vara tillräckligt för att han ska göra som jag säger.
Musiken slås av i vardagsrummet och jag hör Ethans stämma ljuda genom hela huset. Han säger: Polisen är påväg! Dra medan ni fortfarande kan!
På bara några minuter är hela huset tömt på folk, och de enda som är kvar är jag, Ethan och Alex. Alex ligger dock fortfarande utslagen på soffan, men han ligger nu där ensam.
"Hur är det?" frågar han och lägger sin hand på min axel. Jag torkar bort en till tår och nickar avlägset.
"Det är bra" säger jag och ger honom ett fejkat leende. Jag ser på Ethan att han inte tror på mig, men han säger inget mer utan nickar bara förstående åt mitt håll.
Vi sätter genast igång att städa, men till min förvåning är det inte lika mycket skräp som jag förväntat mig. Det ligger en hel del ölflaskor runt om i huset, och i sovrummen ligger det till och med underkläder. Jag byter lakan i mitt eget rum då jag inte vill ha något från Liam och Heather, Ethan verkar dock inte bry sig om sin säng.
När jag slår mig ner på soffan tillsammans med Ethan är klockan närmare fyra. Han ger mig ett medlidande leende när jag är på väg att somna.
*
"Ja, vi kollade på teve och de båda somnade visst"
Mina ögonlock är tunga, men jag lyfter dem ändå för att se vad som pågår. Framför mig står Alex mittemot min mor, och ljuger henne rakt upp i ansiktet. Alex har aldrig verkat lik Ethan på något sätt, men just nu syns det på dem att dem är tvillingar. Dem har aldrig riktigt uttryckt att dem är tvillingar, men dem är samma ålder, så jag antar att det är så. Jag gör inget försök att resa mig upp, för jag vill inte ha något att göra med deras konversation.
"Jag vet inte om jag ska tro på..." mer hör jag inte, för de båda har lämnat vardagsrummet.
"Ska du ligga där hela dagen eller?" viskar någon i örat på mig och skrämmer livet ur mig. Jag hoppar upp ur soffan, och inser först när jag står upp att jag legat med huvudet mot Ethans bröstkorg. "Mysigt"
"Du var en ganska skön kudde.." mumlar jag och rycker på axlarna. Han hör vad jag säger och ger mig ett stort flin. "Få inte för dig något"
Jag kollar på klockan i mobilen och ser att den är strax efter åtta på morgonen. Det betyder att mamma nyligen kommit hem, och att hon först nu upptäckt oss utslagna på soffan.
"Så vill du tala om för mig vad som hände igår?" frågar Ethan och kliver upp från soffan. Han kollar på mig och går med bestämda steg närmare.
Jag tänker på kvällen innan, på allt som Noah gjort. Hur han hållit fast mig, haft sina händer över hela min kropp och hur han satt ner sin hand innanför mina trosor. Jag tar ett djupt andetag och kollar upp på Ethan med stora ögon. Det krävs en del för att jag ska kunna hålla tårarna inne.
