Affected

18.

Kära Alec

Mina föräldrar han tvingat mig till att gå till någon slags terapigrupp. Jag vet inte varför eftersom jag helt ärligt börjar må bättre.

Vi började med att presentera oss, skrapa lite på ytan och få veta vilka olika personligheter som satt placerade i rummet. När vi sen började prata om vad vi gått igen kände jag mig som en liten flicka vars största problem var att favoritgosedjuret hade ett litet hål. Jag kände mig så liten och meningslös. De pratade om att om terapin skulle funka behövde vi sätta allt fokus på det. Vi behöver komma på möterna, göra det som ska göras och inte tänka på någonting annat än att må bättre.

Men tänk om jag tappar mitt fokus? Tänk om jag inte kan göra det till 100%? Har jag inget kvar då?
Man kanske bara måste hitta en annan väg, för terapin funkar inte för mig. Jag kan inte vara 100% engagerad i det när jag tycker det är helt värdelöst. Jag behöver inte prata eller lyssna på andra personer. Jag behöver dig.

Det skrämmande är att jag vet att jag inte kan ge 100% till terapin och till att må bättre. Där pratar vi om framtiden, om hur vi ska förbättras och utvecklas som personer. Jag tror jag kanske måste gå tillbaka och börja om på nytt.

Jag behöver börja om, och det är precis vad jag ska göra. Och jag ska börja med att prata med Alice, för jag behöver min bästa vän tillbaka.

Xx, din Leah

. . . . .
Jag vill jättegärna veta lite mer om er som läser den här, se vilka som sitter bakom skärmen lixom🙈

Vad heter ni? Hur gamla är ni? Vart bor ni? Favoritfärg?

Ni kan skiva vad som helst, det jättekul att veta!