Påverkad ~ foscar

Kapitel 1

Utanför kyrkan sitter han som vanligt och röker. Jag vet inte om det är just därför jag alltid lägger märke till honom, just för att det är så annorlunda att röka utanför en kyrka. Eller så är det helt enkelt av någon annan anledning som jag alltid uppmärksammar att han sitter där.

För varje gång jag ser honom upptäcker jag en ny liten detalj. En detalj som jag sedan adderar till det jag redan vet. På så vis skapar jag för varje gång en skarpare bild av vem han är. Kanske har jag helt fel, kanske stämmer bilden jag själv har skapat av honom inte alls överens med verkligheten. Men det är det jag tycker om, jag tycker om hur han är som ett pussel som jag behöver lösa för att förstå mig på honom. Det är som när man var barn och lekte detektiv.

Solglasögonen som han alltid bär sitter på plats och skyddar på så vis hans ögon från mina analyser. I mitt huvud har han blåa ögon, men jag kan mycket väl ha fel. I mitt huvud passar hans blonda hår bra med ett par blå ögon men han kan mycket väl ha bruna eller gröna ögon. Jag vet själv att när jag var liten så hade jag väldigt blont hår och mina egna ögon skiftar i grönt.

Idag är han själv. Ibland är han här själv, ibland är dem två och ibland är dem flera. Alla brukar de sitta här med varsin cigg i mungipan. De pratar inte så värst mycket, skickar mest runt tändaren och olika flaskor och små påsar och askar mellan varandra och yttrar då och då någon kommentar. De sitter där i tystnad, stirrar tomt framför sig med den mörka röken ringlandes runt dem.

Fundersamt fingrar jag på mitt kors som händer runt halsen och rättar till ryggsäcken där psalmboken och Bibeln ligger i tryggt förvar. Jag har aldrig direkt varit blyg, mer försiktig och konsekvenstänkande. Jag vet hur en allt för snabb handling, ett litet snedsteg, kan leda till en stod förändring och skaka om allt för mycket. Därför tvekar jag. Men när jag uppfattar bussen i ögonvrån så suckar jag tyst för mig själv och ger honom en sista blick.

Kanske nästa gång.