Påverkad ~ foscar

Kapitel 10

"Felix"

Jag rycker till och öppnar förvirrat ögonen för att möta min bästa kompis Mias blick som sitter på raden framför mig i kyrkan. Hon sänder mig en orolig men bestämd blick och jag försöker med ens att återfå fokus fram mot altaret.

När gudstjänsten sedan är över är hon snabb med att hugga tag om min arm och i princip släpa ut mig ur kyrkan.

"Felix tror du att jag är helt dum? Jag ser vad som händer, jag ser vad han gör med dig" fräser hon fram och jag drar aningen irriterat ihop ögonbrynen, dels för att jag har en kraftig huvudvärk men även för att jag avskyr när någon påpekar att Oscar är fel för mig, att han är dålig för mig.

"Vadå? Jag är samma Felix" försöker jag tafatt att övertyga henne om men hon suckar bara irriterat och slår frustrerat ut med armarna. "Vadå samma Felix? Du sitter fan inne i kyrkan bakis?!" Yttrar hon förargat och jag suckar ljudligt men försvarar mig inte, för hon har rätt. Istället blickar jag bort mot muren där han som vanligt sitter och väntar på mig med en förvirrad rynka i pannan då han betraktar vårt bråk.

"Kan du för ett ögonblick fokusera på något annat än honom?" Fräser hon fram och jag vrider tillbaka blicken mot henne.

"Han är min första kärlek" yttrar jag med en skör röst och hon suckar, den värsta ilskan lägger sig och hon ser istället på mig med en orolig blick. "Jag förstår det Felix, jag vill bara inte att han ska förstöra dig, förändra dig allt för mycket" yttrar hon aningen sorgset och jag lutar huvudet aningen på sned och skakar lite på huvudet.

"Äh det är fortfarande jag, oroa dig inte" får jag tappert fram och hon ler tveksamt men jag ser oron i hennes ögon. "Vi hörs sen okej? Jag måste gå nu" yttrar jag och hon suckar men låter mig gå.

Låter mig gå in i hans väntade famn.