Bad Or Good??

1 födelsedag, 1 bröllop och några oinbjudna gäster

Jag ser på flickan som spegelbilden visar. Hon har långt kopparfärgat hår och är uppsatt i en komplicerad frisyr och hänger sedan lockigt ner över hennes axlar. Hennes ansikte är sminkat neutralt i olika nyanser av grått svart och vitt och hennes läppar är rosenröda. Hon bär en elegant knälång, långärmad vit klänning. Ända ner till midjan är den figursydd och klänningens övre del är täckt av vit spets och det är även det de långa ärmarna har som tyg bara. Från midjan så går klänningen ut lite och även kjolen är täckt av spets. Lite nu och då så gnistrar pärlorna på kjolen till när de fångar solens strålar. Hon är underbart vacker. Det är faktiskt jag... Jag kan inte tro det.
Plötsligt hör jag klockorna ringa. Det är dags jag ska faktiskt gifta mig med mannen jag älskar. Jag letar hysteriskt efter min bror med blicken men hittar honom inte och jag känner paniken krypa upp längs med ryggraden på mig då jag hör hans välbekanta röst.
- Är du redo syrran? Du ser underbar ut.
Jag nickar och han tar min arm sådär som gentlemännen gör för de vackra damerna i gamla filmer. Dem är alltid så vackra vad underbart det skulle vara att vara en av dem.
- Det är dags nu Lina, säger han och jag vaknar upp ur mina dagdrömmar om vackra unga kvinnor och välklädda gentlemän och ser att vi står utanför porten som leder in i den lilla kyrkan. Porten är av massivt trä och ser tung ut. Men Mike lägger handen på dörren och knackar en gång och den öppnas automatiskt. Vi tar våra första steg in i kyrkan och jag känner hur fjärilarna i min mage flaxar otåligt. Den traditionella bröllopsmarschen börjar spelas och vi går på gången i mitten av kyrkan på en röd matta i sammet och tillslut ser jag honom. Han står där så otroligt stilig i en svart kostym med en svart slips och vit skjorta. Hans blonda hår står åt lite alla håll precis som vanligt, precis som jag älskar det. Våra blickar möts och jag känner hur samma elektricitet sprakar mellan oss som den har gjort ända sedan vi träffades.
Det känns som om vägen till den stiliga varelsen som älskar mig är oändligt lång men äntligen når vi foten av trappan där Mike släpper min arm och ger mig en varm kram. Han skakar sedan hand med Lukas och går sedan och sätter sig vid min mor. Det är då jag ser vem som står på min sida av altaret. Det är Amanda. Hon varning bästa vän innan jag blev tvungen att flytta tillbaka hit igen. Vi lovade att hålla kontakten men med allt som hände så blev det aldrig av. När jag ser henne och hon då som har sett mig ett tag vet att jag har sett henne så kastar vi oss i varandras famn och kramar varandra hårt.
- Jag har saknat dig så, syster i allt utom blod, viskar hon i mitt öra och skrattar till lite. Det har alltid varit vad vi har kallat oss själva, systrar i allt utom blod. Vi är nästan identiska förutom att jag är en ängel och hon är en människa.
- Jag har saknat dig jag också min kära syster, viskar jag tillbaka. Prästen harklar sug otåligt som oljan inte har tid för gamla återseende vänner när jag vet att mamma har sett till så att han ska vara i vår tjänst hela dagen och lika så kyrkan. Men jag vill ju faktiskt gifta mig nu.
- Vi måste prata väldigt länge sen, viskar jag till henne och jag känner hur hon ler emot min hals.
- Till exempel måste du berätta hur fan detta hände, viskar hon tillbaka och vi släpper varandra. Jag vänder mig om och ser rakt in i Lukas blåa ögon. Allting annat bara försvinner. I ögonvrån ser jag att prästen gör gesten sim betyder att alla ska sätta sig ned.
- Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två, Lukas och Lina. Vi är här för att be om Guds välsignelse över er och för att dela er glädje. Inför denna Gud och i denna församling frågar jag dig Lina. Vill du ta Lukas till din man och älska honom i nöd och lust? frågar prästen vänligt.
- Ja, säger jag starkt och högt och jag hör mammas snyftningar av glädje borta på första bänkraden.
- Inför Gud och denna församling frågar jag också dig Lukas. Vill du ta Lina till att bli din hustru och att älska henne i nöd och lust? frågar prästen igen.
- Nej! hörs två andra rösten ropa högt igenom hela kyrkan. Två röster som jag alltför väl känner igen. Egentligen behöver jag inte vända på huvudet för att se vilka det är men jag gör det ändå bara för att kolla att detta faktiskt händer, att det inte är en mardröm. Men det händer faktiskt. Min far och min syster står upp längst ut på en bänkrad placerad bara några rader bak från min mamma. Min mamma som nu sitter på helspänn med ihop pressade ögon som att hon försöker önska bort scenen som sker rakt framför våra ögon. Dem går ut ur bänkraden och framåt mot oss. Mamma verkar inse att det inte funkar och att jag kommer att behöva henne så hon och resten av mina släktingar i Protector reser sig upp med henne. Dem går allesammans ut från sina bänkrader och fram till mig. Min bror lägger armen beskyddande om min midja.
- Men titta är hela familjen äntligen samlats, när var det senast vi sågs min son? frågar pappa och hånler.
- Inte tillräckligt längesedan far, syster, svarar han med en ilska i rösten som nästan skrämmer mig.
- Du kan vara lugn broder vi är inte här för att skada henne, iallafall inte fysiskt men hennes hjärta kanske får sig en törn, säger vår syster med en sån överlägsenhet i rösten så att jag vill gå fram och slå henne. Mike känner vad det är jag vill göra och håller mig hårdare om midjan för att stoppa mig.
- Dem har rätt jag vill inte gifta mig med dig Lina, säger Lukas som för första gången har öppnat munnen sen allting började. Det tar en liten stund innan jag kopplar ihop allting som händer. Han blev en ängel, dagen efter kände han avsmak mot mig och nu vill han inte gifta sig med mig och dem där två är här.
- Helvete! svär jag högt och tydligt, jag måste komma ihåg att be om syndernas förlåtelse senare. Jag ser på min bror som inte har förstått än och sedan på min mor vars ansiktsuttryck klart och tydligt visar ångest, sorg och besvikelse på sig själv.
- Det är inte ditt fel mor, det vet du också egentligen. Du vet att när man skapar en ängel från en människa så är det naturen som bestämmer vilken soda den hamnar på, säger jag vänligt till min mor. Då verkar resten av sällskapet också förstå vad som har hänt. Viskningar och mumlandes sprids igenom hela kyrkan.
- Jaha så om du nu är kvävd till den onda sidan så ber jag att du tar med dig de oinbjudna gästerna härifrån eftersom att jag aldrig vill se era ansikten igen! skriker jag. Lukas går ner för trappan och får en kram av min far och min syster och båda välkomnar honom till familjen. De går mot utgången och dörren öppnas för dem lika automatiskt som den gjorde när vi gick in. När dörren stängs bakom dem sjunker jag ner på trappan till altaret och tårarna börjar rinna för mina kinder. Alla människor runt omkring mig försöker trösta mig utom en. Amanda hon står lite bakom och väntar på att jag ber om att hon ska vara där. Min bror ser hur jag försöker slå bort människors armar som försöker trösta mig.
- Jag tror att Lina behöver sin närmsta familj just nu så om alla kan gå ut härifrån nu och vidare till festen som ändå kommer att ske där det finns mat och dricka och musik! ropar han och alla lämnar sakta byggnaden. Tillslut är det bara min bror, min mamma och Amanda kvar.
- Du också, ut härifrån, säger min bror argt till henne.
- Nej svarar hon lugnt.
- Du sa att hon behöver sin familj just nu, jag är en medlem i den familjen i allt utom blod.
- Släpp mig mamma! utropar jag plötsligt och mamma och Mike bakar häftigt när de hör tonfallet i min röst. Den enda som kommer närmare är Amanda. Hon lägger armarna om mig och lyfter upp mig i sitt knä. Jag sitter med benen på varsin sida om hennes höfter och hon kramar mig och jag försöker rycka mig loss och slår henne i processen också. Men hon bryr sig inte hon bara väntar och då bryter jag ihop. Jag slutar kämpa emot och låter henne hålla mig intill hennes bröst och låter mig gråta och göra fläckar över hennes rosa klänning. Inte ens det verkar spela henne någon roll. Hon vaggar mig och håller om mig hårt och äntligen känner jag mig hemma igen. Hennes famn är mitt riktiga hem. Det kommer det alltid att vara...