Actor | h.s

Å T T A

Du ve den nervösa känslan över att du ska göra något, något som i säg inte är speciellt konstigt. Som att prata inför en större massa, eller passera en större folkmängd. I skolan till exempel, där kunde du prata med dina vänner, högt så alla hörde, utan att du egentligen brydde dig, för ingen annan gjorde det. Man när det väl kom till att hålla i en presentation, och alla helt plötsligt hade all sin uppmärksamhet på dig blev det genast svårare. Och att gå i skolans korridorer klarar de flesta utan problem, men när du plötsligt ställs inför att gå på röda mattan, jag lovar, magen kommer vända sig ut och in. Jag ska egentligen bara gå, rakt fram, stanna då och då, inte svårare än så. Men samtidigt är där så många som kommer se mig, varenda snedsteg kommer någon att se, fånga på film eller bild.

"Harry, hur är det?" Zoey kollar frågande upp på ig och jag ler smått.

"Jag är bara lite nervös" svarar jag.

"Jag förstår, det är jag också" svarar hon och jag kollar frågande mot henne, jag visste inte hon kunde vara nervös.

"Är du?" frågar jag dumt, klart alla kan vara nervösa.

"Ja, det är jag alltid, det är så mycket som folk kan se och klaga på" svarar hon och jag nickar, för det är sanningen. "Men det kommer går super, jag lovar" ler hon och kommer närmare mig. Jag håller andan när hon stannar centimeter framför mig. Hon lyfter sina händer och fixar till kragen på min skjorta innan hennes händer långsamt glider ner för mitt bröst och hon ler.

"Sådär" ler hon och går iväg igen. Jag står kvar, med andan i halsen. "Harry! vi ska åka" ropar hon sen och jag skakar på huvudet.

"Jag kommer" svarar jag och går ut från rummet. I entrén till byggnaden står Zoey ihop med sin manager och hennes livvakter. En bit längre ifrån står min manager och min livvakt. Zoey ler mot mig och vinkar att jag ska komma fram till henne. Klänningen hon har på sin är blå, mörkblå och lång. Vi går ihop ut till bilen och hoppar snabbt in, allt för att slippa fonografernas kameror. Bilresan tar oss inte mer än tjugo minuter, när vi väl är framme är klockan bara minuter i att slå sju.

"Bara le och vinka så löser sig allt annat där efter" säger Zoey och greppar min hand när vi fått tecken att vi kan ta plats på röda mattan, förvånat kollar jag ner på våra händer, vilket hon måste ha märkt då leendet på hennes läppar snabbt ändras till ett större flin.

"Vi går ju som Leon och Scyler, inte sant?" säger hon och blinkar med ena ögat jag nickar kort och sväljer hårt.

"Jo precis" svarar jag och ler. Dörren på min sida öppnas och jag hoppar ut med Zoey tätt efter, hon går upp vid min sida och blir som en trygghet. Blixtrar från kameror, skrik från åskådare och musiken som lågt spelas i bakgrunden gör att det börjar snurra i huvudet på mig. Detta är sjukt, sjukt och galet.

•••••••••••••••••••••••••
Ledsen för dålig uppdaterande när det gäller Actor. Och anledningen till det är att skrivningen helt enkelt stått still för mig, men nu hoppas jag att jag det ska bli bättre!!

Ily ♡