Flickan Med De Magiska Fingrarna

"Ska man vara snäll mot sig själv?" kap. 19

"Det här är min nya kille!" Sa Trudy.....

Elle mötte mannens ögon, de tittade på henne, studerade henne. Hon minns ansiktet väl.

"Hej. Jag är Jack." Säger mannen och tittar vänligt på Elle.

"Hej." Sa Elle tyst. Hon hatade honom.

"Jag antar att du är Elle." Säger mannen och tittar på henne.

Elle bara nickar. Hon vill bara därifrån. Hur kunde Trudy hitta honom? Hur kunde hon av alla dessa människor välja honom? Elle tittade på Trudy, hon verkade lycklig för hon hade ett stort leende på läpparna. 

"Vill du ha något att äta? En macka, bulle?" Frågar Trudy Elle.

Men Elle vill bara härifrån, bort från mördaren. Fast hon vill ta med sig Trudy. Tänk om han gör samma sak mot Trudy. Ella tittar på klockan, hon ska till Miss Thompson snart.

"Tyvärr, jag måste hem innan jag ska till Miss Thompson." Säger hon och ler ursäktande.

"Jaha, men vi ses väl senare?" Säger Trudy och tittar på Elle.

Elle nickar innan hon går ut. När hon klivit ut genom dörren tar hon ett djupt andetag. Hon pustar ut. 

"Elle vi måste åka snart!" Ropar David till Elle.

"Kommer!" Ropar hon tillbaka.

Innan hon går över till hennes hus kastar hon en snabb blick mot fönstret. Hon ser Trudy krama om Jack och sedan pussa honom. Elle blir äcklad. Men hon fortsätter att gå till bilen för att åka till Miss Thompson. Hon hoppar in i bubblan.

"Vad gjorde du hos Trudy då?" Frågade David medan han körde.

"Eh, jag träffade Trudys nya kille..." Svarade Elle.

"Var han trevlig?" Frågar pappa.

"Ja.." Svarar Elle fast hon ljuger.

Resten av färden är både Elle och David tyst. Bilen stannar utanför huset som tillhörde Miss Thompson. Innan Elle kliver ur bilen frågar David,

"Tyckte du inte om honom? Ärligt talat." 

"Hur så? Frågar Elle.

"Elle, jag vet hur du funkar. Du blev väldigt tyst efter jag frågade dig om han var trevlig."

"Nej men han var väl trevlig, jag bara satt och tänkte på annat." Svarade Elle snabbt.

Hon gick till dörren och knackade på. Hon väntade ett tag innan Miss Thompson öppnade.

"Isabelle!" utbrast hon.

"Miss Thompson!" Sa Elle tillbaka och båda skrattade.

"Kom in!" 

Elle klev in. Hon följde efter Miss Thompson till pianot. El"le satte sig på pianopallen och Miss Thompson satte sig på en stol bredvid.

"Jag tänkte att vi kunde spela Ave Maria." Säger Miss Thompson.

"Okej, jag kan början men du kan väl visa resten?" Säger Elle.

"Javisst, spela det du kan så hjälper jag dig med resten." 

Elle spelar det hon kan sedan får Miss Thompson hjälpa henne. Men även om hon får hjälp vill hennes fingrar inte göra det. Dem samarbetar inte, inte heller hennes hjärna. Allting hon spelar går fel, allting låter som moll. 

"Elle, är något på tok?" Frågar Miss Thompson. 

Elle skakar på axlarna.

"Jo, jag ser att något är fel. Vill du prata om det?" Frågar Miss Thompson och lägger en hand på Elles ena axel.

"Ehm.. Min mamma har liksom.... Har du någon gång tvingats gilla en person bara för att göra någon annan glad?" Säger Elle och tittar tomt ut genom ena fönstret.

"Ja det har jag faktiskt... Men jag mådde inge bra av det, så efter ett tag kunde jag inte längre. Även om jag inte ville såra den personen, det gjorde ont att säga sanningen men jag mådde inte bra av att göra det så det var det bästa jag kunde göra. Man ska vara snäll mot andra men det är viktigast att man är snäll mot sig själv." Säger Thompson och tittar på Elle.

Ska man vara snäll mot sig själv? Trudy verkade så lycklig och Elle ville inte förstöra hennes lycka...........