Flickan Med De Magiska Fingrarna

"Fyra år senare" |kap.5

4 år senare......
Efter fyra år av skola och intensivt pianospelande skulle Elle uppträda på ett annat ställe än Joseph's vardagsrum och kyrkan. Nämligen inför hela skolan. Elle hade tränat på pianot alla dagar på året. I fem år nu.

Elle var nu 11 år. Hon gick i femman. Joseph var nu 62 år. Men han var fortfarande samma gamla Joseph. Hon kom alltid hem till Joseph efter skolan för att spela piano och ibland gjorde hon läxorna hos honom. Han var gammal och vis. Han var också bra på att hjälpa Elle med hennes läxor. De hade tränat på låten hon skulle spela inför hela skolan några dagar nu. De hade tränat så mycket att hon skulle kunna spela den med ögonbindel. Till och med i sömnen. Det var USA's nationalsång hon skulle spela. Hon var nervös för det skulle vara kunniga människor där. Såna som var pianolärare. Inte bara Joseph utan andra.

Imorgon gäller det. Elle var inte nervös. Hon var bara rädd för de andra pianolärarna. Men det skulle gå bra. Det visste hon. Och Joseph.

~~~~Nästa dag~~~~~~~~
Elle gjorde sig redo bakom scenen. Det svarta pianot stod där på scenen och väntade på henne. Tvillingarna Macey och Lacey stod på scenen och sjöng. Egentligen tyckte Elle att de inte var några exceptionella artister men de var bra ändå. Jubel och applåder bröt ut i salen. Nu var det Elle's tur. Hon som inte varit nervös innan blev ganska nervös nu. Men när läraren ropat ut hennes namn gick hon lugnt ut på scen. Föräldrar var där, inklusive Elle's föräldrar och Joseph. Hon tittade på sin mamma, pappa och Joseph och log. Sedan gick hon till pianot. Satte sig ned och börja spela.

Förutom pianot var allting tyst. Alla var tysta. Under hela showen hade ingen varit såhär tyst. Carrie och David Lightwood satt där med gåshud och lyssnade på när deras dotter spelade. Alla hade gåshud. Det var vackert.

Hon satt där och spelade felfritt. Hon var lugn, hon njöt. Hon njöt för att hon fick spela piano. Det var allt hon ville, att spela piano. Ibland då och då tittade  hon upp på publiken. Hon var född till att få stå på scen. Hon hade fantastisk scenkänsla och bra kontakt med publiken. Och hon vara bara elva år gammal. Det kom naturligt, hon hade inte ens tränat på det. Hon älskade verkligen att få spela på pianot, det syntes på henne.

Hon avslutade. Publiken stod upp och jublade. En ropade "En gång till!" Då ropade flera samma sak. Hon tittade på Joseph. Vad skulle hon göra? Joseph nickade åt henne. Hon vände sig mot pianot och spelade den en gång till...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Glöm inte att rösta och kommentera om ni tyckte om kapitlet!!

Xoxo Lilla_Loppan