Flickan Med De Magiska Fingrarna

Den där trälådan| kap.1

1957
Det var en tidig decembermorgon i Harlem, New York, USA. Familjen Lightwood var på väg till kyrkan, dit de gick varje söndag.

Elle satt i bilen med hennes pappa, David Lightwood. Bilen som var en ljusblå Bubbla, brummade.

David tutade. Han var stressad. Egentligen hade han ingen anledning men David var en sån där typ som tycker att det är bättre att vara för tidig än för sen. Elles mamma var däremot tvärtom.

De väntade på mamma Carrie Lightwood och Elles lillebror Alfred Lightwood. Elles mamma gick ur ur huset bärande på Alfred. Carrie bar sin vackra kyrkklänning. Hon var vacker och Elle beundrade henne. Hur hon kunde vara en så god mor och se så vacker ut samtidigt? Hon såg alltid presentabel ut, vare sig det var i kyrkan eller hemmet. Alltid.

Hon stoppade in Alfred i baksätet med Elle. Elle älskade hennes ettåriga bror. Elle uppskattade mycket saker i livet. Även fast hon bara var fem år gammal. Hon var lillgammal.

David rörde om nyckeln i bilen och körde raka vägen till kyrkan. Elle hade ingen aning om att just den dagen i kyrkan skulle bli annorlunda.

~~~~~~kyrkan~~~~~~~
Efter prästen predikat var det dags för Gospelkören. De började sjunga Halleluja. Elles favorit. Hon tittade runt på alla medlemmar i kören. De sjöng så vackert.

Elle svepte med blicken runt i kyrkan.
I bakgrunden såg hon någonting, en trälåda. Och en man som tryckte på den. När han tryckte på de vita grejerna på trälådan skapades musik. Han tryckte på svarta och vita grejer. Ur varje vit och svart grej kom en ton. Elle tittade fascinerat på lådan. Och på mannen som tryckte på lådan.

Vad är det där för låda? Tänkte hon. Elle hörde inte längre kören, hon hörde bara trälådan som spelade. Pianot hade spelat flera gånger tidigare men det var först nu som Elle lagt märke till den.

Efter några sånger var kören klar. Applåder och jubel ekade i den stora kyrkan. Folk ställde sig upp. Alla var på väg hem. Men inte Elle. För hon var på väg till pianot.

Medan folk rörde sig ut ur kyrkan rörde sig Elle till mannen som spelat pianot. Det var Joseph, hennes granne. Han tittade glatt på henne och sa "Hej Elle!"."Hej!" Sa Elle tillbaka. Hon tittade på pianot. "Vad är det för trälåda du skapar musik med?" Mannen skrattade lite. "Menar du pianot?" Sa han och tittade på pianot. "Piano" sa Elle för sig själv. "Ska jag visa dig?" Frågade Joseph. Elle nickade glatt. "Piano", det ordet ekade i hennes huvud.

Mannen satte sig på pallen vid pianot och klappade på platsen bredvid honom. "Kom" sa han. Elle satte sig vid pallen och tittade. Mannen började spelade Für Elise. Elle tittade på hans fingrar, de rörde sig från en till en annan vit och svart grej. Sen slutade han. Han tittade på Elle. "Vill du prova?" Frågade han med mjuk röst. "Gärna" svarade Elle.

"Elle, vi ska hem nu, du hinner göra det där nästa gång." Sa mamma. Men Elle som hade varit så nära att bara nudda pianot kunde inte vänta. Inte en hel vecka. "Det är lugnt Mrs. Lightwood, jag kan skjutsa hem henne när jag åker hem." Sa Joseph. Mrs. Lightwood tittade på Elle. "Vill du det?" Sa hon. Elle nickade förväntansfullt. "Ok, men kom inte hem för sent bara." Sa hon och gick ut.

"Nå var var vi?" "Ville du spela?" Elle nickade. "Jättegärna!" Sa Elle. "Varsågod" sa Joseph och gjorde en gest mot pianot.

Elle kände sig lycklig. Äntligen skulle hon få spela. Hon var fylld med längtan, en längtan efter att få spela på pianot.

Hon satte sitt pekfinger på en tangent. Ljudet ekade i den nu tomma kyrkan. Hon tryckte nu på en till tangent, en annan och en ytterligare tangent. Musik skapades. Hon drog fingret med fingret över tangenterna, från den högra sidan till den vänstra. Det lät mörkare på den vänstra och ljusare på den högra.

Omedvetet började hon spela en liten snutt av Für Elise, samma som Joseph spelat. Hon bara tryckte på olika tangenter. Omedvetet.

Det kunde väl inte vara en slump? Men Elle hade aldrig tidigare sett ett piano, eller i alla fall inte lagt märke till ett piano tidigare.

Joseph tittade storögt på de små fingrarna som rörde sig över tangenterna. Hon hade just spelat en del av Für Elise.

"Har du spelat förut?" Frågade Joseph. Elle var som förtrollad. Hon hade ingen aning om att hon just spelat ett väldigt känt stycke. Hon tittade upp på Joseph och sa "Nej, det här var första gången".
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Så vad tycker ni? Rösta gärna ifall ni tyckte om boken, den är nämligen med i årets Wattys och tävlar!