Trots att jag inte ville, så gick jag upp efter en bra stund. Jag satte på mig glasögonen och snurrandet slutade direkt. Jag drog på mig ett par enkla mjukisar och en tjocktröja och gick ner för att att ta lite frukost. Ett ägg och lite fil var det ända jag var sugen på, och ett glas vatten också. Jag ville komma ut lite så jag gick en promenad i mån om att alla var i skolan. Jag gick runt på ängarnas stigar, kors och tvärs, stannade ibland för att äta blåbär, och la mig i gräset och rullade runt. Det var lite blött men vad spelar det för roll? Jag tröstade mig med naturen, och den liksom tröstade mig, därför är jag ute nästan hela dagar och kan leva på endast bär och äpple.
När jag gick på vägen hem så såg jag en gestalt på vägen, typ 20 m framför mig. Jag gick tillslut förbi den och var beredd att hälsa, men det var en kille.. han såg ut att va i min ålder, och han var en korean... Jag visste inte om han ens kunde japanska så jag bara gick förbi.
-Hej! Sa han plötsligt .
Så han kunde japanska??
-Öö Hej! Sa jag så gott jag kunde.
-Är du inte i skolan? Frågade jag.
-Nej, jag flyttade hit i förrgår, sa han och log.
Han var verkligen söt.. jag älskar koreanska killar, och om min bästis inte dött precis så skulle jag varit superhypad..
-Jaha, jag är sjuk typ.. sa jag och för att dölja att jag rodnade så kollade jag på mina skor..
-Vad heter du? Undrade han och såg på mig.
-Yuki-san... sa jag och rodnade ännu mer. Dudå?
-Jag heter LuHan, men du, det var kul och se någon i min ålder här! Trodde att jag skulle bli själv här på landsbygden! Haha! Men jag måste gå nu! Sa han och gick.Han var supersöt! Åå jag har pratat med en korean!!! aaaaaaa!
Jag rullade runt i sängen och höll om min kudde. Jag mådde bättre nu. Jag ska gå till skolan imorrn, bestämde jag mig för. Trots illamåendet som byggde ett bo av ledsamhet inannför mina revben. Hela resten av dagen så var jag glad och gjorde mat till mamma och de andra. På kvällen så somnade jag fort och jag drömde om Luhan. Han hjälpte mej att förstå.. Önskar att det inte va en dröm.
----------------------------------------------
Lål, som ni kanske märkt är jag besatt av koreaner och japaner😍 Jag älskar dem jätte jätte mycket!! Men men💖
YOU ARE READING
Lu Han
FanfictionYuki-san är 17 år och bor i Japan. Hon har glasögon och en rak lugg och liknar en typisk nörd, därför är hon lite utanför de andra. Men hon har en vän som hon haft heeela sitt liv! Men vad händer när hon dör? Varför är dem nya killen i klassen så ko...