Lu Han

Jahopp

Yukis pers:

Sakta öppnade jag ögonen och såg rakt in i ett par vackra kattögon.
Lu Han låg still med ögonen öppna.
Haha, han hade somnat med öppna ögon!
Jag reste mig upp för att ta min telefon och snabbt ta en bild på den sovande Katt-Lu Han.

Jag fnissade, men var fortfarande orolig över när han skulle bli vanlig igen. Och som salt på pannkakor så kunde jag inte förstå ett dugg. Jag skyndade in på toaletten innan han vaknade för att göra mina behov till obehov. (lol)

När jag kom tillbaka in i rummet igen satt Lu han på sängen och gäspade. När såg mig så öppnade han sin mun för att säga något, men stannade snart upp. Istället för att säga något så pekade han på munnen och sen gnuggade sig på magen. Jag skrattade.

"Är du hungrig?"

Han nickade till svar och han visade mig till köket.

"Vad vill ha?" undrade jag. Vad kunde en , ja, kattmänniskosak äta?

Han skakade på huvudet. Pekade mot hans katts matskål och sedan på hans mun. Jag öppnade upp en kladdmat som stått i kylen, och öppnade den.

"Du ska väll inte äta... Ja.. det där?" sa jag äcklat och kollade ner på sörjan i burken som stank fisk.

Han nickade. Jag suckade och hällde den i kattens matskål. Lu han var snabb med att äta upp den och satte sig på bordet för att kolla på mig när jag åt cornflakes och soygurt. När jag var klar och ställt allt i disken så hade han redan sprungit runt som en katt i rummet i säkert 10 minuter.

"Men du, kan du inte bara bli normal igen??" Sa jag och suckade. Saknaden efter gamla Lu han spred sig i kroppen.

Han ryckte på axlarna. Jag rös när jag såg honom. Han var sig inte lik Lu han längre. Vet inte om jag bara tänker men det ser ut som morrhår vid hans näsa.

Då kom det upp i huvudet. Mamma hade ju varit fjärilen innan mig, så då borde Lu hans pappa varit katt förr... Jag tog upp Lu hans mobil som låg på bordet och sökte igenom listan. Pappa" stod det med ett hjärta efter. Jag ringde honom och det tog inte lång tid förens någon tog luren i andra änden.

-luhan ibwa, nae adeul, eotteohge dangsin-eun?

Jag bara lyssnade. Jag fattade ingeeenting. Juste. från korea.

-Ehh, ursäkta Luhans pappa... men jag måste fråga en sak? sa jag på japanska.

Han stannade upp.

-Oj förlåt mig, vilken unga dam är detta? sa han sedan på flytande japanska.

-Ehm.... en god vän till Luhan.... sa jag snabbt.

-Vad var det du ville? undrade han sedan.

-Jo.... luhan har fått några symtom......ehh

-Vaaa? Förklara! Sa han snabbt

-Jo duvet, kattsymtom? sa jag generat.

-VAA? REDAN!? Har han redan kommit in i kattpuberteten?

-eeeehh hur tar man liksom bort det?? hehe? svarade jag snabbt.

-Ånej, varför åka iväg på denna tidpunkt? sa han och beklagade sig själv.

-Han kommer förbli en katt om han inte hittar fjärilsflickan och kysser henne!!  Och hon kan ju vara vart som helst!! Sa han i ren panik. Jag blev generad där jag stod.

-Förlåt unga dam... Detta måste vara överväldigande för dig... sa han med en ursäktande röst.

Jag fnissade.

-Det är okej, jag har gått igenom denna fasen , eller åtminstone halvt! skrattar jag.

-v-va? Är du , du vet, fjärilen? Mias dotter? sa han förvånat.

-Jupp, that's me! sa jag med liten konstig accent i engelskan.

-Amen var bra! då säger jag hejdå, hälsa min son att jag sa annyeong till honom! sa han snabbt och la på. Vad nu annyeong betydde, jo det återstod att lösa.

Jag kollade på Lu han. Jag måste pussa honom, men hur?? Han är typ från vettet nu.. Men om jag inte gör det, så kommer han vara en katt för alltid! Jag reste mig upp från min stol och harklade mig. Jag gick fram till luhan som lekte med en garnboll med de stora händerna som det satt klor på numera. Han kollade upp på mig, och då tog jag tillfället i akt. Jag tog tag i hans huvud och kysste honom. Jag måste säga att det var konstigt att kyssa en halvkatt. Morrhåren stack mig i näsan och hans mun var allt annat än ren och len. När jag slutade så tittade en helt vanlig Lu han på mig med stora (JÄTTEÖGON) på mig. Men så kollade han ner på sig och ställde sig upp av lycka.

-YEYY! Jag är inte en galen katt längre! Skrattade han och började tjoa runt.

Jag tog tag i hans händer och vi snurrade runt. Vi kramade om varann.

-Tack för att du hjälpte mig! svarade Lu han och log mot mig.

-Nu är du skyldig mig en! skrattade jag och kysste honom.  Vi satte oss i soffan och pratade.

-Så, lust att sova över igen? sa Lu han snabbt med ett lurigt leende. Jag skrattade och klappade honom på axeln.

-Din gamle dåre. Såklart! Förresten, din pappa hälsade annyeong! Jag och fnissade.

Vi kramades. Om bara vi kunde ha det såhär hela tiden. Utan bekymmer osv. Det skulle vara ett najsigt liv. Men inte ett liv att skriva en bok om.. eller hur?

Hahaha.... for some reason i don't think they should worry.