Lu Han

Eum mamma?

Nästa morgon vaknade Yuki upp i soffan. Hon satte sig upp snabbt, och kollade runt. Men direkt började hon sprattla och skrika. Hon låg praktiskt taget i luften!
-eee .. HJÄLP!!!!! Skrek hon och sprattlade ännu mer men det ända hon gjorde var att sväva högre upp mot taket. Hon slutade sprattla när hon hörde någon komma ned för trappan.
-Yuki! Var är du? Det var Yukis mamma.
-Eeh, hej mamma. Sa Yuki blygt och hennes mamma kollade upp.
-Åh! Yuki där är du.. Ser att du ärvt kraften av mig tjejen, sa Yukis mamma belåtet och blinkade frenetiskt med ögat.
-Ärvt? Krafter?
-Nu är det så här, om det ska vara rätt så ska du vara en slags "fjäril". Din ögon skiftar färg, du kommer kunna se bättre och du kommer kunna flyga. Sa Yukis mamma som om hon lärt ut det på dagis i två år.
-Ok... hur kommer man ner då?!!?
-Flaxa inte, bara sluta att vara så spänd Yuki min! Yukis mamma skrattade när Yuki helt plötsligt föll rakt ned i soffan med en duns.
-Ouch! Yuki kravlade sig upp på alla fyra och kollade på sin mamma med en sur blick.
-Sådär? Sa hon sedan.
-Hahaha! Nej! Du måste först slappna av mer o mer, inte bara bli som en hösäck direkt! Haha!
-O-okej.. Hur kommer man upp då?
-Du bara tänker att du vill flyga, sedan hoppa upp så flyger du!
-Eu.. okeeej..
Yuki tog sats och hoppade upp från soffan. Och hon flög!!!!!!
-Okej nu ska jag ta det saaaaaakta ned..
Yuki landande helt okej denna gången.
-Vi kan ta itu med det senare Yuki!
Förresten, har du hittat kattpojken än?
-Kattpojken? Frågade Yuki.
-Jaa, din "kompanjon."
-Eh.. ja tror det.. Lu han dök upp i Yukis huvud.
-Bra.. Mycket bra..bra bra bra... mm.. mumlade Yukis mamma innan hon satte igång med frukosten.

Efter ett tag så var Yuki klar, och hon hoppades att få möta Lu han påvägen till skolan.. men Lu han kom inte den dagen. Och inte nästa. Och inte nästa heller.. Yuki började bli lite orolig. Något kändes liksom inte rätt..
Hon letade upp hans hus och ringde på. Ingen öppnade.
Igen.. ingen öppnade.
Tillslut öppnade hon dörren. Hon var för orolig för att bara gå ifrån och vänta på att han helt plötsligt skulle komma tillbaks.
-Lu Han! Ropade Yuki när hon kom in huset. Det var litet och mysigt. Med släckta ljus här och där och lite flyttlådor gömde sig bakom de vita och grå gardinerna.
Hon fick inget svar. Men sedan hörde hon en duns från ovanvåningen.
En duns till. Och en till!
Hon började gå upp för den lilla trappan sakta och tyst. Dunsarna upphörde inte förens hon var precis framför dörren till rummet de kom från.
-Ha-Hallå? Sa hon sakta medans hon öppnade dörren till rummet.
Det ända hon kände var att något ganska tungt hoppade rakt på hennes rygg och hon föll till marken.
Hon vände sig snabbt upp och kollade nu rakt in i ett par gula kattögon. Hon såg att det var Lu han! Men han såg mer ut som en katt än Lu han..
Små svarta öron knäppte på hans huvud och en svans dinglade bakom honom.
-Lu-Lu Han?!
-Mjaki? Fick han fram. Han såg förvånad ut. Han hoppade direkt upp och satte sig i sin säng, precis som en katt.
-Vad har h-hänt med dej? Sa Yuki sakta.
-Mja mjet mjau inte.. Mja mjava mjaknade mjupp m-msåhär..
Man hörde knappt vad han sa men Yuki förstod det ändå lätt.
-Okej.. Allting ska bli bra.. Ehh.. Var är din familj?
-Mja tror mje mjär på mjauland... Han rodnade. Han förstod att man knappast hörde vad han sa.
-O-okej.. vill du att jag ska stanna?
-Mjaa!! Smov mjöver! Fick han ur sig innan han höll för munnen och rodnade igen.
-O-okej.. Jag ska bara hämta grejer så kommer jag.... sa Yuki och skyndade sig snabbt ut ur huset och hem till sig för att packa. Detta var första gången hon sov över med en kille... eller räknas ens detta? Det var ju snarare en katt hon skulle sova över med.. Eller hur?