Den sista vägen hem var nästan osynlig, som vanligt. Så jag gick med stora kliv med blicken fast vid marken så att jag inte gick in på en annan stig.
Jag visste att man kunde ta "bilhållet" också men jag ville ha spänning så jag gick genom skogen istället.. (Och jag var den ända som visste att den fanns där)
När jag skymtade huset bakom björkarna så skyndade jag mig fram till dörren och låste upp.
-Jag är hemmaaa! Ropade jag även fast jag visste att jag var själv hemma idag som alla andra dagar.
Jag tog tillfället i akt och gjorde mig några pannkakor med nutella på och satte mig i soffan jämte Gustav, vår gyllenbruna katt.
Gustav började kurra när jag rörde honom, och han påminde mig om min bästis igen. Minnen flög förbi, som när Gustav va liten och Jag och Hiyari skulle leka men han rev henne i ansiktet och jag plåstrade om henne..En tår rann ner från min kind, men jag bestämde mig för att inte gråta mer. Detta skulle va den sista tåren jag fällde . Någonsin.
Jag vaknade tidigt nästa morgonen, 05:20. Jag vaknade aldrig så tidigt. Den fösta tanken som kom upp i mitt huvud var att något eller någon hade väckt mig.
Jag satte mig snabbt upp och spärrade upp ögonen. Oj vad bra jag såg! Haha jag måste ha somnat med glasögonen på!
Men Yuki blev stel när hon insåg att glasögonen låg på sin vanliga plats på skrivbordet! Hon tog på sig dom men drog av sig dem genast och gnuggade sig i ögonen. Hon fick direkt huvudverk och slängde sig i sängen.
YOU ARE READING
Lu Han
FanfictionYuki-san är 17 år och bor i Japan. Hon har glasögon och en rak lugg och liknar en typisk nörd, därför är hon lite utanför de andra. Men hon har en vän som hon haft heeela sitt liv! Men vad händer när hon dör? Varför är dem nya killen i klassen så ko...
