Mitt nya liv

Början på mitt nya liv

Jag klev av tåget. "Här börjar mitt nya liv" tänkte jag och gick mot en park i Oslo. Det flög fort upp i huvudet "vart fan skulle jag ta vägen?" Jag känner ingen här och jag har ingen mat bara en väska och en massa kläder.

Jag gick på en trottoar då jag plötsligt hörde syrener bakom mig. "Stanna!" Skrek mannen som hade klivit ut polisbilen. "Vart är du på väg?" Skrek han ännu en gång. Jag vände mig om med hjärtat i halsen.

"Jag ska till min mormor" svarade jag snabbt.
" och hon bor?" Jag blev stel och fick inte ut ett enda ord. Tillslut fick jag ut "vad fan angår det dig?" Han kollade ilsket på mig visande att han visste att jag ljög. " hoppa in i bilen du ska följa med till stationen" Jag orkade inte tjafsa med en polis så jag hoppade lydigt in i polisbilen.

"Nå så vart kommer du ifrån?" Frågade han och kollade på mig genom backspegeln.
"Jag heter Maja och kommer från Sverige" jag var jätte nervös jag visste ju liksom inget om detta land. "Okej vi pratar mer på stationen" sa han och jag pluggade in ett par hörlurar i öronen.

Jag satte på en låt som hette "together" eller något sånt. Den var väldigt bra så jag la till den i min spellista.

*

Jag klev ur polisbilen och vi gick tillsammans in till stationen. "Gå in här" sa han strängt och jag lydde rädd efter som han hade vapen osv.

Jag klev in i det svarta rummet där det satt en man med en marinblå uniform. Jag satte mig mittemot honom på en trä stol. Han började långsamt förhöra mig.

"Vad heter du?"
"Maja Wiman"
"Ålder?"
"14"
Jag vart lite rädd. Mannen skrev ned allt på ett randigt papper.
"Och du kommer från Sverige?"
"Ja"
"Känner du den här personen?"
Det var en bild på min bror!
"Nej jag är ensam barn" svarade jag nervöst.
"Det är din bror eller hur?"
"Ja det är en bild på min bror men han..han"
"Det säjs att han är död men nej han hittades hoss en foster familj"
"Nej nej det stämmer inte!"

*

Efter 2 timmars förhör gick jag ut ur rummet helt skräck slagen. Hur kunde han veta så mycket om mig?
En kvinna kollade lite konstigt på mig innan hon sprang fram till mig och fångade in mig i en stor lång kram.

Jag kände igen henne men från vad?
"Ursäkta men vem är du?" Sa jag och kravla mig ut hennes grepp.
"Du Känner inte igen mig?" Sa hon med en frågande blick. "Nej" jag kollade in i hennes havs blå ögon och då slog det mig.
"FARSTE!!!" Skrek jag och kasta mig i hennes famn. Jag kände hur mina tårar började rinna ner för mina kinder. Hon kom hit för min skull!