Amulettbärarna

Del 3

Hela klassen tittar på mig. Luften sprakar fortfarande och det känns så skönt i hela kroppen. Leo är den första som säger något. "Va i helvete hände just?". Jag ser honom i ögonen, något jag aldrig skulle vågat förut. Men nu är det annorlunda. "Det där" börjar jag "Var en demonstration av vem jag är."

Hela rummet lyses upp av lila gnistor. Alla väntar på att jag ska säga något. Jag fingrar på den lilla silvernyckeln runt halsen och känner hur det pirrar till i låset. Och sen händer något som inte var min mening.

Det var nog fel att hoppa över så mycket och kasta sig in i själva äventyret så här, men inget av vikt hände sen jag upptäckt min fantastiska koordination. Och ingen vill nog läsa om min urtråkiga vardag när det finns drakar och magi runt hörnet!

Hela rummet ställs på högkant och vi ramlar. Bord, stolar, papper och böcker flyger omkring. Alla skriker. Jag dunsar fram och till baka och kläms till sist fast vid ett fönster. Då ser jag något som får min haka att dingla vid knäna. Utanför flyger det ett quiddichtlag, sen byts de ut mot en överblick över Smaragdstaden och vidare till Vattnadal. Århundraden och häxor, dagar och jakter på enhörningar, veckor och enorma slott virvlar förbi. Sen hörs en duns och jag faller huvudstupa genom fönstret. Vi har 'landat' i en skog och av vårat klassrum syns inget till. De andra ligger utspridda överallt. Jag ser mycket blod. Lovisa är den första som reser sig och kommer fram till mig. 

"Va fan gjorde du?" väser hon. "Vi kunde dött!" 

"Vi lever och jag har ingen aning om vad som hände" svarar jag och stirrar henne i ansiktet. Sminket är ut smetat och det rinner blod från pannan. Jag kan bara föreställa mig om hur jag ser ut. Lovisa öppnar munnen igen men det är inte hennes röst som hörs. 

"Om du ska fälla en dräpande kommentar kan du vänta med det". Ägaren till rösten är en man och han håller en spänd båge mot hennes bakhuvudet. 

"Ni är omringade och har inte möjlighet att fly. Vi vill ha eran ledare" fortsätter han. Rösten är mjuk men känns samtidigt som stål. 

"V-i-i har ingen" får Lovisa fram. 

"Jaha, men vem placerade er här då?" frågar han med sammanbitna tänder och pressar pilspetsen hårdare mot hennes huvud. "Nästan två dussin ungar i en tät snårskog?". Hon kvider, av smärta eller skräck vet jag inte. Troligen båda . 

"Jag" svarar jag. "Ta med de andra också. Om jag ska bli torterade ska de andra i alla fall inte förblöda eller få infekterade sår.". Nu tar soldaten tag i hennes axel och knuffar henne bakåt. "Vad heter du, flicka?" frågar han och böjer på sig så våra huvuden kommer i jämnhöjd. 

"Tror du jag berättar det för någon som precis pressade ett vapen mot min väns huvud" far det ur mig. En halv sekund efter önskar jag att jag låtit bli. Soldaten ser bister ut och ställer sig upp. 

"För henne till min häst!" ropar han och börjar gå bortåt. Fyra starka armar för sen mig till en stor vit häst med en blå evighetssymbol på sadeln och sätter mig i den. Den förste soldaten, som jag tror måste vara kaptenen, kommer fram till mig och tar tyglarna. 

"Du och dina vänner är inte fångar, mylady." säger han och ler på ett sätt som får mig att vilja  smälla till honom. "Ni är hedersgäster hos hennes majestät."