Amulettbärarna

Del 5

Brunnen är gjord av vanlig gråsten och verkar vara bottenlös. Jag vet inte vad vi gör här, drottningen står alldeles stilla mitt emot mig.

 "Att se in i framtiden är inte gjort i en handvändning, Drake. När förmågan kommer till dig är den mer...kraftfull...en om man har den i under flera år. Den tunnas ut...som jag". Det sista sa hon för sig själv. Jag tittade ner i brunnen igen och såg att den hade fyllts av en obestämd massa. 

"Nu, när jag behöver se in i framtiden, andvänder jag brunnen. Synerna är inte lika detaljrika, men fler kan se de, inte bara jag". Hon sänkte ner händerna i brunnen och ögonen vändes. Jag kunde inte återhålla en flämtning. Det var som en film spelades upp, i fantastiska blå och silvernyanser. Nu började drottningen tala. Det var inte hennes röst, utan en överjordisk, en som hade varit död länge men samtidigt inte fötts. 

"En flicka jagar genom en skog, förföljd av sina krafter. En pojke slåss mot sig själv. Draken reser sig igen, starkare än någonsin, och förenar krafterna. Vänskap bildas, hjärtan krossas, en ny era av magi tar sin början. Tronföljaren väljs, platsen i alla världar hittas, Drakväktarens era är här."

Hon tar ett djupt andetag och jag känner att jag mår illa. Jag såg allt. Ella springa genom en skog av mörker. Leo slåss i en ring av eld, en enorm drake, Lovisa, Stella, Hugo, Alex. Och sen, symbolen för evigheten och Olivias ansikte. 

"Det handlade om dig, Drake. Dig och dina vänner".

Jag kan knappt andas av alla klasskamrater som hoppar på mig. Salen, som igentligen är balsal, har gjorts om till en enorm sängkammare. 

"Vart har du varit?" 

"Mår du bra?" "Vart är vi". 

"Snälla, jag kvävs!" skrattar jag. Jag sätter mig på en säng och leendet försvinner. De ser bedrövliga ut. Många har bandage och förband. Men de ler åtminstonde. Och lever. 

"Är ni okej?" frågar jag försiktigt. De nickar. 

"Du kanske ska förklara vad som hänt". Till min förvåning kommer frågan från Leo. "Vi blir typ dödade, men du bara försvinner?" jag tar ett djupt andetag. Det här kommer låta knäppt. 

"Om ni vill höra vad som hänt, lyssna nu". Det blir tyst. Alla tittar på mig. 

"Jag vet inte vart vi är eller hur vi kom hit. Drottningen kan se in i framtiden och kallar mig Drake. Och...." rösten svajar lite "De tror att vi är magiker."

"Det var den sjukaste förklaring jag hört" säger Eliz. Jag hör att rösten darrar. 

"Men du tror på den". Orden flyger ur mig. Det är svårt att inte skrika. "Det är inte rätt tillfälle att spela självsäker. Du tror på den, alla här gör det. Jag vet inte varför jag vet det, men ni gör det. Profetsian handlade om oss, och för den som inte håller med om det här, dörren ligger där borta."

Ingen rör sig. 

"Vad handlade profetsian om?" Hugo tittar på mig, uppriktigt. 

"Jag såg Ella och Leo. En enorm drake. Vi, i en grotta med silverportar. Och Olivia med evighetens symbol. Hon sa något om en tronföljare". Alla vänder sig mot Olivia. Hon är blek. "Jag tror att hon kommer ge dig sin förmåga."

"Klar än?" Drottningen öppnar dörren. 

"Visste du väl att vi skulle vara klara nu?" säger Mandip. 

"Nej, men Draken hörs över hela slottet" svarade drottningen med ett leende. Hon låter blicken vandra över rummet. Den fastnar på Olivia.

 "Kan du följa med mig? Draken också?". Hela rummet flämtar. Olivia ser svimfärdig ut. Jag reser mig och hon gör likadant. 

"Om hon skadar dig vänder jag slottet uppochner" viskar jag. Hon ger mig ett blekt leende tillbaka och nickar.