Amulettbärarna

Del 6

Vi går tillbaka till brunnen. Olivia kramar min hand och jag gör likadant. Drottningen står mitt emot oss och ser på Olivia. 

"Är du rädd?" frågar hon. Olivia nickar. Drottningen vänder sig till mig.

 "Tycker du om gåtor, Drake?". 

"Ja" svarar jag "men bara om jag kan svaret". Hon skattar. "Den här gåtan är lätt: vem är tronföljaren?". 

"Från profetsian? ingen anning!". 

"Tänk efter" försöker drottningen. "Det finns inga raka svar i profetsior. Tänk på vad jag sa". Jag tänker så mycket jag kan. 'Den tunnas ut...'

"Den tunnas ut..." pusselbitarna faller på plats. "Din förmåga tunnas ut...jag måste vara Drakväktaren...förena krafterna...Olivia är tronföljaren! hon kommer ta över din förmåga och bli ett orakel!"

"Orakel? vad är ett orakel" Olivia har samma ansiktsfärg som papper, men ser lite nyfiken ut. "Någon som kan se in i framtiden" svarar drottningen lugnt. "Men varför jag?"

"O är oändlighetens bokstav. Tiden är oändlig. Förutspår man framtiden förutspår man tiden" förklarar drottningen.

"Så du valde mig för att mitt namn börjar på O?" drottningen är tyst. När hon vänder sig mot oss igen håller hon en opalblå evighetsamulett i handen. Så nu var det dags. "Kom" säger hon. Olivia går sakta runt brunnen. Drottningen tar amuletten och för mot Olivias panna. Och sen, i en mjukt, silverblått ljussken syns ett silvrigt märke i Olivias panna. Hon är det nya Oraklet

"Lägg händerna på brunnen" säger drottningen. "Första spådomen känns obehaglig".

"Vad var din första spådom?" undrar jag.

"Vad jag skulle få i födelsedagspresent" svarar drottningen. Olivia kväver ett skratt. Sen tar hon ett djupt andetag och blundar. Undra vad som kommer hända, hinner jag tänka. Sen ser jag att kroppen genomfors av ryckningar och att ögonen vänds. Hon griper hårdare tag om brunnen. En opalblå, obestämd massa letar sig upp för hennes händer och armar. Sen börjar hon tala. Rösten är inte samma som drottningens, den verkar var mindre avlägsen och påminner lite om hennes vanliga.

"Leta där du kom, hitta vägen in genom portarna och sen tillbaka till er värld. Tusen världar, vättar, healing, Tara, Irland, Artemis...".

Hon faller ihop på golvet. Jag bara stirrar skrämt på drottningen. "Olivia" viskar jag. "Lever du?". Hon vaknar och sätter sig långsamt upp. Märket i pannan glöder, ögonen lyser och jag har läst tillräckligt många böcker för att veta att adrenalinet snurrar i henne. Hon ler.

"Vi ska leta reda på en magisk grotta".

"Är du säker på att det var här den skulle finnas?" undrar Ella. Efter ett kort samtal med resten av klassen och några högljuda frågor, är vi tillbaka i skogen där vi 'landade'. Enligt Olivia ska ingången till Platsen I Alla Världar, eller en stor grotta med silverportar och tecken på, som Olivia sa. Vi är på väg att ge upp och killarna har gått iväg för att utforska en annan del av skogen, när Eliz och Mandip kommer springande. "De har hittat något" säger Eliz upphetsat. "Här borta!". Vi rusar ner för en brant backe och hittar killarna i färd med att sopa bort jord från en klippvägg. "En port" säger jag. "Ja, i sten. Vi får aldrig upp den där" stönar Leo. Jag går närmare klippan och bankar på den. "Ska du slå hål på den, eller?" flinar Felix. Några skrattar. Jag undrar om deras tjocka skalle eller klippan spricker om jag slår ihop de. Jag rynkar pannan och följer tecknen på väggen. "Jag kan läsa de!" utbrister jag. Alla huvuden vänds mot mig. "Vad står det?" undrar Lovisa. Jag fokuserar. "Väktare och vän av magisk kraft, detta är din plats i alla världar". Ingenting händer. "Testa att lägga handen på den där plattan i mitten" föreslår Emelie. Jag testar att lägga handen på den runda plattan i mitten. Då pirrar det till i armen, och en halv sekund senare kommer en flodvåg av lila gnistor flygande. De letar sig ut i fingrarna och börjar smälta  stenen. Jag backar och flämtar till. Gnistorna smälter bort stenen och bakom finns en enorm port i silver och vitt guld. Gnistorna tonas ut och framför oss har vi Silverporten: portalen till platsen i alla världar.