Amulettbärarna

Del 4

Dra åt fanders och Mordor med hedersgäst, tänkte jag. Nu satt jag på den vita hästen igen efter ett stop i ett läger där jag blivit inföst i ett tält och fått en extremt invecklad håruppsättning tillsammans med en djupt blå mantel. Manteln var varm och fodrad, men håret kliade och fötterna var nerstoppade i ett par tunga stövlar. Kaptenen, nu iförd en mycket dyr men enkel dräkt, höll tyglarna. Han sa ingenting, men jag ville inte ha en förklaring. Jag ville komma hem, eller åtminstonde veta att de andra mådde bra. Jag hade inte sett de sen vi kastades ut i skogen och oron hade redan börjat gnaga. Tänk om de låg kvar i skogen. Tänk om de blir illa behandlade eller torterade. Tänk om jag nu sitter i siden och de ligger i rännstenen. Tänk om, tänk om, tänk om. Världshistoriens värsta uttryck, och det är väldigt lätta att missbruka det när man tror att livet balanserar på en knivsudd.

Jag måste somnat, för när jag vaknar rider vi in genom en port. Framför mig tornar ett enormt slott upp sig. Vi rider in genom slottsporten och ut på en borggård. Vad som händer runt omkring mig är jag inte intresserad av, förutom det att jag efter en stund blir förflyttad till en annan port, genom många korridorer och dörrar. Det är meningen att jag ska tappa bort mig, vilket är det jag gör. Jag önskar jag var som lönnmördaren Celaena Sardothien, som lärde sig vinklar och vrår när hon blev föst genom ett slott. Eller Mare Barrow, för då skulle jag kunna elektrifiera vakterna och sticka fort som attan. Jag märker att vi går igenom två förgyllda dörrar med samma symboler som på kaptenens dräkt och hur vakterna sjunker ner på ena knät. Jag är inte så ur fas att jag inte fattar att jag står framför en drottning.

Jag går inte ner på knä. Men jag springer inte heller iväg. Jag bara står där och ser likgiltig ut. Det här är tydligen kvinnan som är anledningen till att jag inte vet om mina klasskompisar förblöder eller sitter i fängelse. Drottningen reser sig och hennes dräkt av flor och glittrande kristaller klirrar svagt. Hon ler, men det är något konstigt med henne. Som om hon var gammal med ungt utseende, eller ung med gammalt utseende. 

"Välkommen, Drake" säger hon. 

"Jag känner mig inte så välkommen" snäser jag. Eftersom jag hon bara är en fantasi kan jag passa på att vara kaxig och jävligt svårflörtad. Kaptenen ger mig en mörk blick och talar sen till drottningen. 

"Ers nåd, är ni säker på att det är rätt barn? Av det jag sett och hört så verkar de inte alls som ni beskrev de." Blodet börjar bubbla av återhållen ilska. Försök själv att spela perfekt när du blivit blåslagen och världen vänds upp och ner. 

"Vad väntade du dig? en arme legosoldater?" fnyser drottningen och viftar bort honom. Respekten ökar några procent. "Om du sett det jag sett och vetat det jag vet, hade du kysste hennes mantelfåll eller krupit ihop av rädsla". Huvudet trillar av axlarna och rullar runt i rummet en stund. Vad menade hon med 'det jag sett'? Sakta trillar pusselbitarna på plats. Jag kan inte hålla tillbaka en flämtning när jag inser det.

"Kan du se in i framtiden!?"  utbrister jag. Drottningen ler och den här gången glittrar ögonen som på en gammal människa, en sådan som sett och vet mycket. Nästan för mycket. 

"Du är precis som jag väntade mig, Drake. Kom, det är något du måste se."