Amulettbärarna

Del 10

Jag översätter historien från engelska med andra språk så att  det blir lättare att läsa.

Artemis granskade misstänksamt ungdomarna. De var smutsiga, kläderna var trasiga, många hade sår och den asiatiska pojken såg misstänksamt uppnosig ut. Men flickan... hon stod där, helt lugn och oberörd. Väntade på honom. "Kom in" sa han till sist.

Hallen var helt otrolig. Precis som ett slott. Killen, Artemis, försvann och en tjej i tonåren kom ut och hjälpte oss. Vi fick mat och nya bandage, samtidigt som killarna frågade ut henne om hon var singel. När vi till sist var klara fick vi komma in i ett stort arbetsrum där Artemis väntade. "Du sa att ni ville prata om Holly Short. Vad vet ni om henne?"

"Vi vet att du har kontakt med vättarna, typ" svara Hugo. "Och vi vill ha hjälp".

"Hjälp?" han höjde på ett ögonbryn. "Vad vill ni ha 'hjälp' med?"

"De ska till Tara och leta reda på en magisk amulett" en enorm man kom in genom dörren. På hans axlar hängde Zakaria och Hugo N. "Jag hittade de här två halvvägs genom trädgården. De pladdrade om någon drake och magi".

"Drake?" Artemis tittade på Olivia med ett roat leende. "Ni har inte nämt någon drake".

"Därför att vi inte litar dig, smartskalle" sa Leo. Artemist tänkte ut en lämplig replik, när flickan grep tag i bordet. Inget märkligt, men när ögonen vändes och hon började rycka i hela kroppen var det något annat. Ett märke ovanför näsroten började glöda och killarna backade från henne. Sen öppnade hon munnen och började tala med en röst som Artemis bara trodde en enda varelse ägde.

"Pojken kommer att hjälpa, Folket kommer bistå med kraft, den ljuset och mörkret kommer härnäst och bredvid de kommer den snabbaste...."

Hon släppte bordet och skulle ramlat i golvet om inte Butler stoppat fallet. Killarna var bleka. Artemis själv var torr i munnen. Hittills hade deras historia verkat bristfällig och bara fantasier, men nu...Artemis skräckslagenhet ersattes med iver. Människor med magiska krafter! det var helt otroligt. Flickan vaknar och blinkar. "Va hände?" hon ställer sig upp. "Jag tror det var än förutsägelse" svarar Artemis. "Något om att pojken kommer hjälpa och att Folket kommer bistå med kraft". Han såg på Olivia. "Är jag pojken?". Hon nickade. Hon verkade inte lita på sin röst. "Vad kommer jag hjälpa med?"

"Att ta oss till Tara" sa jag med skrovlig röst. "Att ta oss till Tara och möta en vätte där". Artemis tänkte över det. "Tjänster och gentjänster" mumlade han. "Jag vill ha betalt".

"Räknas en blick in i din framtid som betalt?" frågade jag. Han log ett vampyrleende. "Ja" svarade han. "Jag tror det".