Are we friends?

Frank

Skrik, svordomar och höga röster drar mig tillbaka till medvetandet.

Mina ögon slås upp med ett ryck, bered på faran som kommer emot mig.

Det kommer ingen.

Mödosamt kommer jag upp i sittande ställning, och ser mig om i rummet.

Det var lite väl mycket folk vi den kritvita sängen jag ligger i.

Trollkarlarna: Harry, Hermione, Ginny, Ron, McGonagall, Hagrid, Pomfrey och Filtwick.

Och så mina vänner. Men också en tonårskille i 20 års åldern, men ett gult linne på sig. Det ljusa, blonda håret har ramlat ner över ögonen, som täcks av ett par mörka pilotglasögon.

Alla i rummet är på helspänn.

Ingen har märkt att jag har vaknat, men när jag gör ett försök att ställa mig upp, känner jag en kall hand på min axel.

Nicos ansiktsuttryck är läskigt spänt, och han trycker ner mig på sängen igen med ett finger framför läpparna.

Sen vänder han sig och tittar in i ett hörn på andra sidan rummet.

Jag följer hans blick och det fastnar på en figur med långt hår och höjd stav.

Det tar ett tag innan jag inser att Percy sitter på golvet med Annabeth i sina armar. Hennes ansikte är lika vitt som snö, och ögonen är slutna.

Piper lyckas ta sig samman, och säger med klar röst:

"Kom fram."

Ordcharmen i hennes röst kraftfull, men personen i skuggorna reagerar inte överhuvudtaget.

Nico bakar långsamt in i skuggorna bakom mig och försvinner.

McGonagall rätar på ryggen.

"Vem du än är, så beordrar jag dig att komma fram. Nu."

Personen i skuggorna skakar lätt på huvudet, men svarar inte.

Det är som om den inte kan prata överhuvudtaget.

Plötsligt börjar skuggorna i väggen bubbla. En svart massa formas, och Nico kastar sig fram och tacklar personen.

Båda två landar på golvet.

Nico trycker ner personen, som har en Hogwarts uniform på sig, och drar fram sitt svärd ut skuggorna.

Han ser riktigt läskig ut. Håret hänger ner över ansiktet, och han ser ut som att han skulle kunna döda personen på golvet.

Killen som jag inte känner igen, går fram till dem. Lägger en hand på personens huvud, och ber Nico att gå av.

Han gör motvilligt som snubben vill, men ser inte inte så glad ut.

Snubben hjälper personen upp, men blir bort knuffad, så hårt att han flyger in i min säng och slår i ryggen.

Allas blickar vänds chockat mot personen, som andas tungt, rätar sedan på ryggen och ler elakt mot oss.

Flickans ljusbruna hår hänger över ena ögat, och när hon borstar bort det, drar alla trollkarlarna efter andan.

"Miss. Nelson?!" Utropar Filtwick.