Are we friends?

Ron

Flämtningar fyller rummet, och Hazels ögon fylls upp med tårar.

Percy ser bara på Annabeth med en tom blick, som om han är helt jävla done med livet.

Han släpper hennes hand och ställer sig upp. Han går raka vägen förbi alla, och struntar i Piper som försöker stoppa honom. Men inte ens när hon använder ordcharm lyssnar han.

"Hey, Percy! Kom tillbaka här!" Säger Apollon, och ser efter honom med en sorgsen blick.

Percy skiter i det. Han går raka vägen fram till stenväggen och slår sin knutna näva rakt in i väggen, samtidigt som han vrålar.

Ett högt KNACK fyller hela rummet och nästan alla flämtar till.

Hermione trycker sig mot mig och jag drar henne lite närmare.

Percy själv, står med sin brutna näva i väggen och huvudet hänger ner. Hela hans kropp börjar skaka, och han andas högt och ljudligt.

Annabeth, flyger upp från britsen och rusar fram till honom och sliter åt sig hans skadade hand.

"VAFAN HÅLLER DU PÅ MED?!!" Skriker hon.
"Vad var det där för?! Är du helt jävla virkad?!"

Percy stirrar på henne. Hans havsgröna ögon har blivit mörka, och det nästan svarta ut.
Han ser på Annabeth ansikte, innan han börjar skaka, och stora tårar härjar rulla ner för hans kinder.

Annabeth ser ut att vara i chock, för hennes mun hänger vid öppen, medan Percy sjunker ner på knä och börjar snyfta tyst.

Thalia, följd av Piper kommer fram till dem. Thalia sätter sig bredvid Percy och drar om honom i en kram, samtidigt som han börjar skaka något förfärligt.

"Va-varför.?" hulkar han. "Varför händer allt skit mig..?"

"Shhh..." viskade Thalia. "Jag vet, jag vet..." hon strök honom över ryggen och torkade bort tårarna som rinner ner för hennes egna kinder.

Annabeth ser ner på dem, med ögon stora som tefat.

"Va-vad är det som händer?" Frågors hon rakt ut i luften. Piper tar tag i hennes handled och ser rakt in i hennes gråa ögon.

"Annabeth..." säger hon lågt.

"Nej, sluta!" Säger Annabeth och rycker åt sig sin hand. "Vem är du? Och vad är det som händer?" Kräver hon att få veta.

Apollon reser sig upp och närmar sig långsamt.

"Annabeth, lyssna på mig."

Annabeth bakar och höjer händerna.

"Vem är du?" Säger hon, och låter panikslagen. "Vad vill du?"

"Jag är Apollon. Solguden. Och jag vill hjälpa dig, så snälla: sätt dig ner så vi kan prata..."

Annabeth ser från honom till Percy, och jag kan se hur hon anstränger sig för att minnas.

"Vem är han?" Frågar hon och ser anklagande på Apollon. "Och varför känns det som att allt de här är mitt fel? Varför tror ni alla att ni känner mig? För det gör ni inte. Jag har aldrig sätt er förut. Varför känns det då som att jag borde veta vad som pågår? Varför den där killen gråter?" Kräver hon att få veta.

"Jag lovar att berätta allt jag vet," säger Apollon. "Men då måste du lova att inte prata emot eller tro att vi är galna."

Svårt att föreställa sig, tänker jag. Hade jag precis blivit av med mina minnen hade jag trott att alla var galna om de berätta vad hon just nu ska få höra.