All Bad

Kapitel 6

Kapitel 6

Jag bläddrade igenom mina anteckningar från torsdagens lektioner, när jag plötsligt rycker till utav att Blairs mobil som for i golvet. Jag lugnade ner mig lite innan jag försiktigt tilltalade henne.

“Oj, hur gick det?” Hon blängde bara på mig som svar. Jag antog att om det hade varit värre, att mobilen gått sönder, så skulle hon ha skrikit vid det här laget. Och förmodligen, på något sätt skyllt det på att det hela var mitt fel.

Bee hade inte pratat med mig på hela morgonen för vad jag hade gjort dagen innan mot henne. Trots att jag har bett om ursäkt minst 20 gånger. Det gjorde lite ont i hjärtat att tänka på det för det kändes inte bra att vara felet för att någon annan mådde dåligt. Jag låter alltid mitt dåliga samvete ta över, även i situationer jag kanske inte ens gjort något fel. Jag var dock medveten om att hon skulle komma över det efter tag, bara jag gav henne lite tid.

Jag bestämde mig snabbt för att dyka ner i min papper igen och bara låtsats som ingenting. Jag hade en historiauppsats som jag ville ha klar helst innan helgen var slut. Den skulle inte vara inne förän två veckor framåt, men jag ville alltid vara i god tid.

Det vibrerade i min ficka på mina byxor och jag började undra varför. Jag tog upp min mobil och fick se att ett osparat nummer hade smsat. “Hey beautiful” Stod det endast och jag förstod vem som hade skrivit det.

Jag grävde ner hakan i min krage på min pikétröja för att försöka dölja mitt lilla leende som kom fram på läpparna. Jag tog ett djupt andetag och fokuserade mina tankar. Jag ska inte gå på hans tricks.

Jag väntade några minuter innan jag svarade med ett enkelt, “Hej Justin.”. Jag hade trott innan att han faktiskt inte skulle höra av sig till mig någon mer gång, så jag blev ganska chockad. Men det fick mig även att inse att han bara vill använda mig och sedan är han klar med mig.

Han frågade hur det var med mig, och konversationen flöt på avslappnat. Han var självklart flörtig, men det var ju ingen nyhet vi det här laget.

"Så vad ska du göra ikväll då? Är du ledig?" Läste jag och mina ögon blev till två streck. Var det nu han skulle fråga om jag ville hem till honom? Så han kunde använda mig, sedan slänga iväg mig? Not going to happen.

"Jag ska bara stanna här, har en del att plugga." Jag kunde se framför mig hur hans ögonbryn rynkades medan han läste mitt svar.

"Men du kan ju inte plugga en lördagskväll. Jag tänkte bjuda dig på en fest, Drake fixar en hemma hos sig. It's going to be huge." Jag blev så frestad att bara säga ja.

Jag hade alltid drömt om att gå på en fest någon gång. Men jag hade aldrig vågat eller tyckt att det varit lämpligt, men främst, hade jag aldrig fått. Om mina föräldrar skulle få reda på att jag gick på en fest skulle de bli helt rasande. Jag tackade nej till Justins förslag och slängde mig ner på min bäddade säng.

Någon timme gick och jag kunde inte låta bli att bara ligga i min säng och föreställa mig hur festen skulle se ut, och hur det vore om jag var där. Jag försökte läsa i mina historiaböcker, men jag kunde inte koncentrera mig.

Jag tog fram mina hörlurar och satte på Kendrick Lamars album, good kid, m.A.A.d city. Den skivan var guldvärd för mig, det var terapi.

Jag insåg snabbt att tiden runnit iväg så jag tog mig upp ur sängen och bestämde mig för att göra lite kvällsmat. Vårt kök var litet, väldigt litet. Det var knappt så jag och Blair båda två skulle kunna stå i det. Vilket har lett till ganska många fighter om vem som ska få laga maten först, då båda ej kan laga samtidigt.

Jag kände mig lat så jag satte bara på vatten och kokade snabbnudlar som jag sedan slängde i mig fort medan jag dunkade huvudet till takten av Money Trees. Snabbnudlar var det mesta jag hade att leva på då min lön inte täckte till så mycket mer mat. Jag jobbade så sällan, oftast söndag, ibland lördag, så fick inte ihop så många timmar i månaden.

*

Jag hörde ett dovt ljud plötsligt när jag satt på sängen och målade naglarna. Jag ignorerade det och försatte lyssna på musiken i hörlurarna. Ljudet hördes igen fast mycket starkare och jag slängde av mig hörlurarna för att ta reda på vad det var.

“CAYLEEEEE!” Skrek Blair från lilla hallen några meter bort. “ÄR DU DÖV ELLER?!” Jag rös till när jag hörde hennes skrik. Känslan av hennes arga röst dånade i öronen. Jag förstod direkt att det var något viktigt för annars skulle hon inte pratat med mig på resten av kvällen, förmodligen hade jag gjort något dumt.

“Ja?” Försökte jag säga så snällt som möjligt, men även utan att låta rädd. Jag var egentligen väldigt rädd för vad som skulle hända härnäst. Jag hade inte orken för att ta ett stort gräl på en kväll som den här.

Jag tassade fram försiktig till hallen och mitt huvud var fyllt av funderingar. Jag försökte komma på vad jag gjort och vad jag skulle säga för ursäkt när hon slängde sina smarta kommentarer till mig.

Hela min kropp frös till is när jag såg vem som stod precis utanför den bruna ytterdörren till trapphuset. Jag hade inte haft en tanke på att det här vad var som väntade mig på andra sidan väggen av mitt rum.

_____________________

Inte så jätteroligt kapitel. En utfyllare helt enkelt! Men med en riktig cliffhanger på slutet. Vem tror ni det är i dörrhålet? 

Kommentera och rösta, people, i need it! :)