All Bad

Kapitel 12

Kapitel 12

 

Där stod han, i ett helt hav av människor i alla åldrar som var där för att se sin bekanta, eller släkting ta examen, och han lyste upp som inget jag sett innan.

Jag försökte få tillbaka min andningsrytm och satte mig snabbt ner på min plats. Jag låtsades som ingenting och försökte räkna ut om det var verklighet, eller om jag bara drömde alltsamma.

Efter flera minuters presentationer, och liknande på scenen som jag inte kunde koncentrera mig en sekund på, kollade jag bakåt en än gång för att försäkra mig om att jag inte sett i syner. Men han stod kvar och bara glimrade. Efter sista talet av rektorn började eleverna ställa sig upp, redo för att kasta hattarna.

Jag tittade mot Bee som stod bredvid mig förväntansfullt. Vi hade slutat fred och hon hade lovat att inte var arg så länge inte någon som Justin var med i bilden. Vi gav varandra stora leenden innan vi kastade upp hattarna och lyssnade hur eleverna ropade och tjoade. Även fast det var ett stort och roligt ögonblick i mitt liv kunde jag inte sluta tänka på vad som väntade mig efter denna stunden.

 

Eleverna hade tillsammans med sina familjer och släkten samlats i grupper utanför skolan för att gratulera och prata med varandra. Jag stod nervöst inför mina föräldrar och en del av min släkt. Jag tyckte inte om att stå där och skylta med mig själv eller mina betyg. Jag kunde inte riktigt förstå hur jag skulle bete mig.

Justin syntes inte till någonstans och jag blev mer och mer säker på att det inte var han som stod i publiken under ceremonin. Min hjärna hade säkert spelat spratt med mig, jag hade säkert inbillat mig.

Efter det åkte jag och mitt sällskap till en fin restaurang som min mamma bokat bord på månader innan. Jag fick sitta i centrum och alla envisades att prata om mig och hur duktig jag varit enda sen barnsben. Jag nickade bara och tackade bara de bara under hela middagen. Jag kände verkligen hur jag inte ville vara där, och inte heller passade in bland alla dessa spända, strikta människor och all deras “perfekthet”. Det fanns inget dåligt i deras liv, verkade det som när man pratade med de.

 

Tillslut skjutsade mina föräldrar hem mig till min och Blairs rum i skolkomplexet. Jag skulle göra i ordning mig sedan och, tro det eller ej, så skulle jag och Blair på avslutningsfest hos en av våra bekanta från skolan. Det tog lång tid men jag lyckades övertala Bee att det vara sista minnet från high school, och att vi var tvungna att vara en del av det.

Jag klev ur bilen och omfamnade min mamma lite snabbt i någon slags stel kram.

“Så du flyttar in i nya lägenheten nästa helg med Blair?” Frågade pappa. Jag gav honom en likadan kram och svarade sedan.

“Precis.” Jag nickade lite. “Vi har beställt flytthjälp, så ni behöver inte bekymra er om det.”

“Så bra.” Svarade mamma kort, utan att verka sig det minsta berörd. Jag tvivlar på de ens hade varit bekymrade om vi inte nu beställt hjälp. “Du får hade det bra nu, Caylee. Lycka till med vikariatet” Pappa nickade och höll med mamma. Jag visste inte hundra procent om jag skulle få det vikariatet på mäklarfirman under sommaren som de pratat om, men jag höll tummarna. Jag nickade och såg hur de satte sig i bilen och körde iväg.

 

Jag vände på klacken och började stega mot ingången. För vad som kändes som hundrade gång lyckades jag bli hur överraskad som helst. På trappsteget upp till porten sitter Justin och kollar leende på mig. Han har en röd ros i handen och jag kan inte undgå att se att han klätt upp sig i en vi skjorta och svarta stilrena byxor. Jag stannar tvärt.