Unnatural ~ M&M

Å T T A

{Marcus}

Med ryggsäcken över ena axeln och min luva uppdragen över mitt huvud gick jag in genom skolan med Martinus bakom mig. Mina fötter tog automatiskt vägen till mitt skåp som jag vant öppnade och slängde in min ryggsäck.

"Marcus"

Fan också, tänkte jag när min hjärna registrerat vem det var som stod bakom mig. Med en ljudlös suck vände jag mig om och mötte de blåa ögonen tillhörande Thess.

"Vad är det?" frågade jag ointressant.

Hon tittade snett på mig med ett misstänksamt ansiktsuttryck.

"Du måste berätta allt vad som hänt i helgen" sa hon allvarligt och ett lågt skratt lämnade mig.

"Det kan du glömma" svarade jag drygt och vände mig om mitt skåp igen, letandes efter min engelska-mapp.

"Jag försöker hjälpa dig, Marcus"

Hennes allvarlig stämma träffade mina öron och fick min mun att lämna ifrån sig ännu en suck.

"Och jag vill inte ha din hjälp, med något"

Jag drog fram den blåa engelska-mappen och slog igen mitt skåp. Jag gav henne en kort blick innan jag knuffade bort henne med min axel så att vägen framför mig blev fri. Jag förstod att hon visste något om fredagens kväll, om tjejen jag mött och märkena hon gett mig på min hals, men jag var fast bestämd i att Thess inte skulle få dra ner mig till hennes nivå. Snart kände jag ett hårt tag om min arm och Thess bestämda steg drog mig genom korridoren.

"Men släpp då jävla missfoster!" sa jag högt mot henne efter att ha försökt komma ur hennes stenhårda grepp.

Vi hade dragit åt oss några blickar som studerade oss när hon förde mig mot toaletterna. Utan att släppa ifrån sig ett ord fick hon motvilligt in mig i en av de äckliga toaletterna och låste bestämt dörren efter sig. Det svaga ljuset från den kassa lampan som satt fastskruvat i taket fick hennes gestalt att se hotfull ut. Jag tryckte mig mot den kalla väggen när hon tog ett steg mot mig och borrade ner sina brinnande ögon i mina.

"Lyssna noga nu, accepterar inte du min hjälp finns det risk att du är död inom loppet av två veckor. Jag vet att du blev biten i fredags, även om du försöker dölja det med din fula luva som inte lurar mig. Det där bettet är allvarligt, och dödligt för den som inte behandlar det på rätt sätt. Så, vill du ha min hjälp eller inte?"

Jag rätade på mig i ett försök att visa mig tuff, och med en fnysning växte självförtroendet.

"Inget är fel på mig och du kan sluta leka med mig nu" sa jag och vred om låset som jag tagit mig till.

"Du tror att jag leker med dig?"

Jag puttade upp dörren och nickade mot henne.

"Vi får se om du fortfarande tror detta är en lek om två veckor"

Med bestämda och snabba steg tog hon sig förbi mig och gick vidare till nästa korridor. Jag sköt bort den rädda tanken om att hon talar sanning, om att det var något speciellt med det där "bettet" och om att jag kanske är död om två veckor. Men det är ju inte så att jag kommer springa runt som en blodtörstig vampyr om jag får hennes hjälp. Detta är inte Twilight eller någon annan övernaturlig film. Detta är riktiga livet, där folk kan göra allt för att luras och försöka klättra upp i popularitetsgrad på en högstadieskola.

---

lovar att det kommer bli bättre snart:)