Den mörkaste natten

Kapitel 5 "Jag tror lätt att jag kommer trivas här"

Den gråa stendörren är putsad och polerad så att den glänser i kvällssolen.
Jag och pappa står utanför mammas lägenhetshus och väntar på att hon ska komma ner och låsa upp.
Pappa kramar om min axel och verkar vara lite nervös.
Jag är också nervös, jag har inte träffat mamma på ett år, men jag har ringt henne nästan varje dag.

En grå gestalt närmar sig bakom de tonade rutorna i stendörren och jag tar ett andetag.
Ett klick och dörren öppnas.

"Hej!", mamma står i en blommig kortklänning och rött läppstift och ser på mig med lycka i ögonen.
Jag slänger den svarta väskan på trottoaren som i filmer och kramar mamma i en lång kram.

Pappa står tyst och ser på.

"Hej Maria.", mamma släpper mig och ser på pappa.

"Hej." Båda är finklädda. Har de saknat varandra?

Mamma och pappa pratar en stund med varandra och jag sitter i trappan med mobilen i handen.

"Kom Vendela, jag vill ha en kram innan jag åker.", säger pappa och håller ut armarna.
Jag går och kramar honom, han luktar tryggt och jag släpper motvilligt taget.

"Hejdå."

"Hejdå."
Pappa går ut genom dörren och lämnar mig och mamma ensamma i den stora, upplysta hallen.

"Vad du har växt! Vendela, jag är så glad att se dig!"
Mamma ler mot mig och vi går mot hissen.
Den är utsmyckad med gulddetaljer och ser exklusiv ut.

"Jag är glad att se dig med, men mamma jag är faktiskt femton, egentligen ska jag inte säga det vid den här åldern.", fnissar jag.
Mamma ler.

Hissdörrarna öppnas och vi går in.
Den ena väggen är täckt av en stor spegel och jag ser mig själv i ögonen.
Mitt ljusa hår är rufsigt och den tajta magtröjan skrynklig. Navelpiercingen sticker fram över de lågmidjade jeansen och jag rättar snabbt till tröjan med handen.

"Våning tjugofem.", en mekanisk kvinnoröst hörs i högtalaren och dörrarna glider ljudlöst upp.

Mamma går före mig och låser upp dörren till lägenheten. Hallen är stor och golvet ser ut att vara riktigt marmor.
Jag lägger försiktigt ner väskan på golvet och ser mig omkring.
Till höger i korridoren framför mig står en dörr på glänt.

"Där är ditt rum. Jag har låtit det stå i hopp om att du ska komma hit. Men det finns en säng, garderober och ett skrivbord iallafall.", säger mamma och rättar till sitt bruna hår.
Jag går in i rummet och möts av en maffig kristallkrona.
"Wow."
En vit dubbelsäng står i ena ändan av rummet och en gigantisk "walking closet" står mittemot. Skjutdörrarna är täckta av stora speglar med kristaller i kanterna.

"Mamma, det är jättefint!", jag sätter mig på sängen och ser på mamma som står i dörröppningen.

"Vad kul att du gillar det!"

Jag tror lätt att jag kommer trivas här.

Sådär! Kapitel fem. Just i detta kapitlet hände det inte så mycket men det kommer igång igen sen. Jag ville att Vendela skulle få utforska lite innan det händer något vilket hon fick!
Tack så mycket för att ni läser! KRAM!