Den mörkaste natten

Kapitel 2 "Skottlossningens natt"

Jag vaknar av skrämda knackningar på fönstret . Jag sätter mig upp i mörkret och ser mig yrvaket omkring.
Vad är klockan? Knackningarna hörs igen.
Jag reser mig sakta upp och går på det kalla golvet mot fönstret för att öppna det.
Kall luft slår emot mig och jag spanar ut i mörkret.

"Vem där?"

"Vendela, det är bara jag!", Christinas röst hörs genom mörkret, jag andas ut.

"Har det hänt något?", frågar jag.

"Ja." Hon tar en paus, jag tycker mig se hennes ansikte i dunklet. Hon ser rädd ut.

"Jag vaknade av att flera skott löstes av.", hon tar ett djupt andetag.

"Va? Varifrån kom ljudet?"

Christina kliar sig i det mörka håret.

"Från centrum."

"Men varför kom du hit?"

"Mamma jobbar natt, det har hon ju gjort ända sen pappa...", hon snyftar till.

"Lugn nu, Christina. Du inbillade dig säkert bara. Det är ingen fara."

"Nej, jag vet att det var på riktigt!"

"Isåfall kommer det stå i morgontidningen, vi ser då. Men vill du komma in?", frågar jag och tar hennes hand.

"Mm."

Christina klättrar in genom fönstret och jag tänder lampan. Klockan på den vita väggen visar halv tre på natten.

Christina sätter sig ner på sängen och andas häftigt.

"Jag är rädd."

Då förstår jag att hon verkligen är det, rädd.
Hennes ögon är fulla av tårar och hon skakar.

"Vill du ha något att dricka?"

Hon nickar, jag smyger ut i köket och häller upp vatten i ett glas.

Plötsligt hör jag höga ljud utifrån.
Christina skriker till i mitt rum.
Skotten är tydliga, det är definitivt irl.
Jag springer in till henne och stänger fönstret.
Sirener hörs på avstånd och Christina börjar gråta.

Det knackar på dörren

"Kom in!"

Pappa står i dörröppningen. Han ser minst sagt förvånad ut.

"Christina?"

Jag nickar och förklarar för honom.

Han kliar sig på hakan som han alltid gör när han funderar.

"Du kan stanna här inatt, jag vågar inte låta dig gå hem i mörkret, Christina. Speciellt inte när det skjuts i centrum."

"Varför sköt de?", frågar jag och rättar till min gråa morgonrock.

"Jag vet inte.", säger pappa. Hans ansikte är uttryckslöst.

"Pappa, är du inte rädd?"

"Jo."

Yay, kapitel nr 2! Vad tror ni hände nere i centrum? Svar i nästa kapitel! Hoppas att ni läser, det betyder mkt! Löv u!❤️