Den mörkaste natten

Kapitel 9 "Spräng honom i luften!"

Heeej! I'm back! Jag ska fortsätta på boken nu! Asså Viiiiiii ;) // Lova❤️

I förra kapitlet var det dags för träning i lag ute på fältet, vi får se hur det går. Kriget är nära.

Christina och jag håller handen när Tom delar in oss i lag. Han verkar ta varannan person.

" Vendela, lag 1, Christina, lag 2.", han pekar mot grupperna och vi släpper motvilligt taget om varandras händer. Jag går mot gruppen och möter en blond flickas blick. Hon ser rädd ut. Men det är inte så konstigt. Alla är rädda här.

Tom skriker åt oss att ta vapen och gömma oss på fältet. Jag springer snabbt mot en utan drönarna med låtsas-sprängladdning i de påmonterade klorna. Alla försvinner ut i ökenlandskapet bakom det gigantiska militärbasen. Jag hör Toms röst i min walkie talkie som skumpar mot bröstet.

"Luftanfall, ta skydd!" Alla som jag ser runt om mig hukar sig bakom kullar och andra nästan obefintliga skydd. Inga riktiga plan kommer men i högtalare från basen hörs ljuden från plan, plötsligt smäller det och jag förstår att en "bomb" har fällts.
Efter att "planen" har "flugit iväg" reser jag på mig och ser den blonda flickan i mitt lag vinka till mig. Jag kryper mot henne och får sand i ögonen. När jag kommer fram tar hon tag i mig och viskar: "Du som har en drönare, du kan spränga killen där borta. Spräng honom i luften!" Jag ser mig omkring och ser mycket riktigt en vilsen kille sträva omkring på en sandkulle. Ljudlöst flyger jag upp drönaren med min kontroll och flickan bredvid mig verkar ta allt på största allvar.

När drönaren är över honom släpper jag "sprängmedlet" och han skriker. Han låtsas falla omkull av tryckvågorna från den lilla "bomben" och lägger sig ner för att spela död.

"Wow, du är duktig på att manövrera sådana. Jag heter Debbie, men det kvittar just nu.", hon pekar mot horisonten och jag följer hennes finger. Där går en mörkhyad tjej med kort hår.

"Jag ska skjuta henne. Hon är inte i vårat lag.", säger Debbie. Först nu lägger jag märke till kulsprutan hon har bredvid sig.

"Hjälp mig.", hon pekar mot ammon som ligger på marken.
Jag plockar upp den och borstar av sanden.

"Här, jag heter Vendela.", säger jag och sätter in ammon.

Debbie skjuter med låtsasskotten (visar sig vara paintball-bollar) mot tjejen som träffas och vacklar till. Hon faller till marken.

"Kom!" Jag hukar mig och springer mot henne med Debbie bakom mig. Jag tar tag i drönaren som ligger bredvid pojken. Glömde styra tillbaka den.

"Han har inget bra.", konstaterar Debbie och rättar till sin sandfärgade dräkt.

Jag flåsar när vi når tjejen och tar tag i min vattenflaska, rättar till hjälmen och tar en djup klunk.

"Det är ju Christina!", jag flämtar till. Hon spelar bra. Jag kittlar henne i midjan, hon öppnar ögonen och skrattar svagt.

"Känner ni varandra?", Debbie ser på mig.

"Min bästa vän.", svarar jag.

Vi tar hennes grejer och går vidare. Det är så det funkar.

Efter två timmars strid hörs Toms röst igen i walkietalkien: "Lag 1 vann överlägset. Ta er tillbaka till basen så sammanfattar vi slaget. Bra jobbat."

Sakta reser jag mig från mitt och Debbies lilla vindskydd, gjord av en trasig presenning och går mot lägret.

Vi vann.

Så! Kapitel 9 är klart och jag är ganska nöjd! Lyyyyyy, tagga nästa kapitel!❤️