Light my way

Kapitel 2

Sara vaknade andfådd i sin säng. Hon kände hur svetten rann i pannan och hon andades häftigt. Hon kollade sig omkring. Allt var som vanligt. Hennes rum var lika täckt med bilder och böcker som det alltid var. Ingen skog. Inga meddelande i himlen.

Var allt bara en dröm?

Sara gick upp från sängen och famlade genom mörkret mot dörren. Hon öppnade den och gick på de knarriga brädorna mot Angela och hennes mans rum. Hon öppnade deras dörr försiktigt och såg att de låg och sov lugnt bredvid varandra. Det var som vilken natt som helst.

Sara kände sig yr av att ha gått upp ur sängen så snabbt och famlade mot sitt rum igen. Hon sparkade av sig tofflorna och la sig snabbt i sin säng. Innan hon somnade hann hon se att klockan var två på natten.

~Fyra timmar senare~

Sara vaknade igen, nu mycket mindre förvirrad och betydligt mindre rädd. Solen sken genom hennes stora, ena fönster rakt framför henne och hon kunde höra tydligt hur fåglarna kvittrade glatt från trädgården. Hon gick upp ur sängen, tog på sig sin morgonrock och gick ner mot köket.

Ingen var uppe än, det var de nästan aldrig på vardagar. Både Angela och hennes man Mike började jobba på förmiddagen och därför var Sara väldigt van vid att vara själv på morgonen, det var skönt. Skönt att ha tid för sig själv.

Medan Sara åt frukost tänkte hon på den underliga natten. Vad i hela friden var det som hade hänt. Var allt verkligen en dröm? Allt kändes så verkligt. Hon hade känt den kalla luften i skogen. Känt doften av jord. Hon hade varit där, det måste varit så.

Sara gick upp för trapporna och bytte snabbt om till en svart tröja och tighta jeans. Påväg mot ytterdörren för att gå till skolan kände sig Sara nervös. Detta var hennes andra dag som nia. Som sista års elev på högstadiet. Hon hade klarat sig undan uppmärksamhet den första dagen och hoppas göra det resten av läsåret också. Hon behöver inte synas. Hon vill inte synas.

Hon stängde dörren tyst och gick mot bushållplatsen. Hon höll hårt om hennes böcker och kände hur hon redan började få ont i ryggen av den tunga väskan.

Angelas hus var i utkanten av staden och Sara fick därför varje morgon gå en bit för att komma till närmaste busshållplats. Eftersom att Sara tycker det är väldigt viktigt att komma i tid till skolan går hon alltid upp tidigare än vad hon egentligen behöver och är därför nästan alltid själv på busshållplatsen. Men idag när hon kom fram stod en kille där.

Hon kom närmare och närmare honom och kände sig mer och mer nervös. Tänk så började han prata med henne. Tänk så skämde hon ut sig själv.

Sara kände sig lugn när hon kommit fram och killen inte ens sa hej. Sara kopplade in hörlurarna och började lyssna på musik med hög volym. Då vände sig killen om och kollade rakt på hennes ansikte, hans ögon var helt knallgröna, så där starkt gröna så att man blir helt chockad. Hans ögon var vackra. Hon ville fortsätta stirra på de men plockade istället ut hörlurarna och klämde ur sig ett lågmält:

-Hej

-Hej, sa killen tillbaka och log mot henne varmt.

Sara smälte inombords.

- Är det demons du lyssnar på?, sa killen och satt sig bredvid henne på bänken.

- Ja, sa Sara nu så pass tyst att hon knappt själv hörde vad hon sa.

- Den är jätte bra, sa killen och reste sig igen.

- Jag vet, sa Sara nu med ett litet leende på läpparna.

Bussen stannade med ett ryck vid busshållplatsen och Sara ställde sig upp och gick mot den. Killen gick lite före henne och satt sig längst fram och gjorde en gest vid sätet bredvid honom.

Ville han sitta bredvid mig?

Sara satt sig. Efter ett tag sträckte killen fram en ivrig hand mot hennes mage och sa:

- Jag heter Neo förresten.

~ Neos POV~

Neo stod vid busshållplatsen och och kollade uttråkat på bilderna i hans instagramflöde. Han hörde fotsteg och kollade då nyfiket upp från sin mobil. Det var en tjej. En vacker tjej. Hon hade brunt vågigt hår och blåa ögon. Hon såg nervös ut, nästan rädd. Neo kollade ner i telefonen igen och hörde hur tjejen kom närmare och närmare.

När hon kom fram till hållplatsen satt hon sig tyst på en bänk och började lyssna på musik i ett par svarta hörlurar. Neo hörde att hon lyssnade på demons, en av hans favoritlåtar. Neo kunde inte låta bli. Han var tvungen att prata med henne. Innan han hann säga något sa hon hej. Han vände sig om och sa hej tillbaka. Ju mer han pratade med henne destu mer blyg blev tjejen. Vad var det med henne.

Han ville genast veta mer om denna mystiska otroligt vackra tjejen. Men hur. Hon verkade inte riktigt gilla när han pratade med henne. Men han hade ändå en liten känsla inom sig att hon bara var blyg. Att hon egentligen ville prata med honom men att hon inte vågade. Att hon var rädd.

Neo gick snabbt mot bussen när den stannade med ett ryck vid busshållplatsen. Han tänkte att om han satte sig och erbjöd tjejen att sätta sig bredvid skulle de kunna prata lite mer. Han satt sig snabbt och gjorde en inbjudande gest mot henne när hon kom in i den slitna skolbussen. Hon tvekade inte en sekund och satt sig snabbt ner på platsen bredvid honom.

Neo berättade vad han hette och skakade hand med tjejen. En handling han nästan direkt efteråt ångrade. Hon sa att hon hette Sara. Sara, vilket vackert namn. Det passade henne.

De pratade hela vägen till skolan och det kändes som att Sara blev mindre och mindre blyg för varje minut. Det kändes som att de bara hade börjat sin konversation när bussen stannade utanför skolan. Sara sa hejdå och gick snabbt ut ur bussen. Precis som att hon hade bråttom. Han ville springa efter henne och fråga efter hennes efternamn eller hennes nummer. Eller något som gav honom lite mer information om henne. Men allt gick snabbt och innan han visste ordet av det var hon utom synhåll.

Vem var denna mystiska Sara?

~ Saras POV~

Sara sprang så snabbt hennes fötter kunde bära henne mot skolans port. Han fick inte se henne en gång till. Hon vill inte komma för nära honom. Han skulle bara bli besviken när de verkligen lärde känna varandra. Han skulle bara tycka hon var konstig. Därför tyckte Sara det var bättre att fly, fast än att hon så gärna hade velat få reda på mer om denna Neo.

Hon såg inte mer av Neo under hela skoldagen. Precis som han hade försvunnit efter deras möte. Men det var en väldigt stor skola som hon gick på. Hon kanske aldrig skulle se honom igen. Det kändes nästan omöjligt.

När Sara satt på bussen hem väntade hon på att Neo skulle dyka upp under de tio minuterna som bussen väntade utanför skolan. Men han kom aldrig. Han var borta. Sara tänkte på vägen hem om han undvikt henne. Om han inte tyckt om henne efter att ha pratat med henne och tyckte det var bäst att aldrig se henne igen. Att bli som alla andra. Att göra henne osynlig.

Väl framme gick Sara med tunga steg mot huset. Tankarna började snurra i huvudet och Sara började tänka igen på drömmen. Eller "drömmen". Det var ingen dröm egentligen. Det var hon nästan helt säker på.

När Sara var hemma la hon sig direkt i soffan för att vila. Hon kände sig helt utmattad efter att ha sovit så dåligt under natten. Hon gled snabbt in i en djup sömn och kände hur hela kroppen slappnade av. Plötsligt så vaknade hon med ett ryck. I skogen. Igen. Det var nu varmare och solen var precis påväg att gå ner. Nu stod det i himlen:

De är ute efter dig