Light my way

Kapitel 5

Rummets starka ljus skingrades och Sara såg rummets former och konturer. Desto längre hon gick desto tydligare blev även ansiktet som var framför henne. En vacker kvinna med långt blont hår och en svart klänning.

Hon kunde inte läsa av hennes ansiktsuttryck, det var som att hon var nollad, som en robot. Hon bara satt där, i väntan på att Sara skulle komma närmare.

Väl framme vid det stora vita skrivbordet den mystiska kvinnan satt bakom, kände Sara en plötslig rädsla som slingrade sig genom kroppen. Vad var egentligen det här? Sara försökte få ut ord genom munnen för att få reda på mer om varför hon var på det här stället, men hon lyckades inte få fram ett ljud. Hon bara stod där, fastklistrad på golvet.

Efter vad som kändes som en evighet av tystnad började den mystiska kvinnan prata:

-Så, det är du som är Sara. Vi har väntat på dig

-Väntat? sa Sara frågande

- Ja, du är en av de få på denna jord som är utvald.

-Men utvald till vadå?

- Utvald till att vara magiker.

-Magiker? Är detta något slags nåligt skämt?

-Skämt, tror du verkligen att jag skulle få dig hit, ge dig en cell, och skapa hela det här rummet jag sitter i , för att skämta med dig? Det var faktiskt lite respektlöst.

Efter kvinnan hade talat klart drogs Sara mot en stol, hon satt sig ner med en duns och kvinnan log lite efter Saras klumpiga agerande.

-Så, jag kommer vara din lärarinna, du ska få veta allt jag kan.

-Men varför, om allt det du säger nu är sant, har det tagit så lång tid innan du kontaktade mig?

- Ja, det kan jag förstå att du undrar. Jag hade tänkt berätta det för dig dagen du började prata. Men dina föräldrar, de ville inte att du skulle dras in i den här världen. De ville bara att du skulle vara säker och få leva ett normalt liv, utn att du skulle behöva oroa dig för allt...ja vad ka jag säga..allt ont som finns som vanliga människor inte kan se. Men när dina föräldrar dog, tyckte jag att det inte var mer än rätt att du skulle få veta vilka krafter du besitter.

-Men, hur kan du ha vetat vem jag var medan jag aldrig ens vetat att du existerat, jag kände alla mina föräldrars vänner, och du kom aldrig på deras träffar eller släktbjudningar.

- Jag har alltid velat träffa dig, lära känna dig. Men jag var och är en del av den världen dina färldrar ville hålla dig borta från, oh därför var jag också något du aldrig skulle komma i kontakt med.

-Okej..,sa Sara fundersamt. Hon hade aldrig fått reda på något så spännande och annorlunda som att hon va en magiker, men det var en fråga som hon fortfarande inte fått besvarad. Hur kan jag bestitta dessaa krafter, var mina föräldrar magiker.

- Nej, sa kvinnan med en ledsam röst. De hade inget och göra med den magiska världen, speciellt inte din pappa. Men din mamma visste alltid att den fanns. Du förstår våra föräldrar...

-Våra? Var du och mamma släkt, avbröt Sara

-Ja, din mammas och mina föräldrar var båda magiker, men de bestämde att de skulle få ett barn som skulle få leva i den vanliga världen, som skulle få slippa att beskämpa onska. Det barnet var din mamma.

-Så...du är min moster?

-Ja, det kan man säga, sa kvinnan med ett leende på läpparna

Sara var nu utom sig av lycka, hon hade en släkting som hon tyckte om, en släkting som påminde så mycket om hennes mamma så att det nästan var konstigt att hon inte förstått att de var släkt för än hon sa det.

- Ojj, jag glömde presentera mig, Jag är Hanna, sa kvinnan.

- Hanna, okej. Så..hur kommer du träna mig och vad kommer du träna mig i?

- Vi kan ta det över en kopp te.