Light my way

Kapitel 6

Vad som än händer. Denna mening repeterade Sara konstant i huvudet tills hon mindes orden så väl så att de kändes som fastklistrade på hennes hjärna. Hon får inte berätta, hon får verkligen inte. Men då kom en väldigt ledsam och deprimerande tanke till Sara, hon har ju ingen att berätta för om hon hade fått. Hon har inga vänner alls, om man inte räknar böcker som vänner, och hennes styvmamma skulle bara skratta högt och och kalla henne galen.

Framme vid busstationen, sätter sig ner, kopplar in hörlurarna. Hon gjorde allt likadant som när den där killen, den där underbara killen, mötte henne här, precis bredvid henne där hon satt just nu. Men han kom aldrig, hon hade inte sätt något spår av killen hon konstigt nog glömt namnet på, på över en månad. Varken vid bussstationen eller på skolan. Han liksom bara försvann.

Bussen närmade sig och bromsade in med ett ryck, Sara gick sakta men säkert mot bussen, och gick försiktigt eftersom att det ösregnade ute. Och för att hon var den klumpigaste personen hon någonsin känt.

- Hur mår du? Frågade den kvinnliga busschauffören, som Sara känt sen hon var liten.

- Bra, antar jag,sa Sara blygt och fick en klapp på axeln som vanligt.

*i skolan*

- Jag är seriös med dig, hon ser ännu värre ut än vanligt idag.

- Ja, har du sett hennes hår!

Sara hörde alla viskningar om sig när hon gick igenom skolkorridoren, allt fick henne att känna den där känslan som hon var så van vid, som hon känner varje dag, varje timme. Känslan av att vara deprimerad, känslan av att vara utanför, känslan av att vara den mest utstötta och mobbade tjej som den här skolan någonsin träffat på.

*senario i Saras huvud*

- Vad sa du om mig? Sa Sara stöddigt

- Emm..pratar du. Vilken överraskning, sa Georgiana och skrattade med sina små undersåtar som stod som en cirkel runt den personen som fått Sara att få självmordstankar.

Sara gjorde det snabbt, snabbare än vad hon någonsin lyckas göra en rörelse med sin kropp i hela sitt luv. Hon slog henne, rakt på käften. Hon hörde hur hennes ljusa röst blev ett kvidande och hur hennes huvud landade på det hårda stengolvet.

Sara gick därifrån, med allas blickar på en. Men det var blickar som hon inte var van vid, blickar som faktiskt fick henne, för en gångs skull, må bra istället för dåligt

*

Klockan ringde och väckte Sara ur hennes obligatoriska dagdröm, som varit bättre idag än vad den varit någonsin. Hon kände sig till och med lie självsäker efter den, något som inte händer speciellt ofta.

Kemi, en av alla ämnen som Sara älskade. Hon skjönk in i lärarens redovisningar som elektroner och protoner, och antecknade som ett arbetsbi. Men så plötsligt märkte Sara, trots sin koncentration, att alla i klassens huvud vände sig mot dörren. Hon kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet ovh kollade också mot dörren.

Hon hade förväntat sig en kändis, eller en lärare som alla hatade, eller rektorn. Men vid dörren, stod hon, Saras självaste moster, med en delikat grön kappa, och håret lika perfekt uppsatt som vanligt.

- Hej, sa Ola deras NO-lärare, nervöst men nyfikent. Vem är du?

- Jag är hör för att hämta min systerdotter, Sara.

Nu riktades alla blickar bort från dörren, mot Sara, som gömde sig bakom sitt svarta långa hår.

- Jag har pratat med rektorn, här är det underskrivna tillåtandet.

No-Ola läste noga pch granskande igenom den prydligt ifyllda blanketten, han kollade upp ovh gjorde en godkännande nick. Han kollade sedan på Sara, som redan plockat ihop sina saker och stod vid sin moster, som gett henne blickar som antydde att hon borde resa sig upp och följa med henne så fort hon kunde. Han kramade henne och viskade:

-Lycka till, du är den bästa elev jag någonsin haft, glöm aldrig det

Sara gick ut ur klassrummet, med allas blickar brännande i nacken, mot hennes mosters prydliga sportbil.