Light my way

Kapitel 3

~Flashback~

Sara satt helt själv i skolsalen efter läxhjälpen. Hon hade inget att göra efter skolan och hade därför stannat kvar på läxhjälpen för att få extrauppgifter. Hon höll på med en uppslukande svenska uppgift när klockan ringde och alla sprang ut.

Sara skrev den sista meningen och tänkte för sig själv att det var ovanligt tyst. Först nu förstod Sara att hon var själv kvar. Hon kollade runt omkring sig och såg hennes lärare, Hans sitta vid sitt skrivbord och gäspa. Han såg att hennes blick var på fäst vid honom och kollade upp mot henne. Han log.

- Du var så uppslukad av uppgiften att jag inte ville störa. Du satt här säkert i en timme och skrev så att pennan glödde, sa Hans med ett leende på läpparna.

Sara gick fram och lämnade uppgiften och Hans tog snabbt upp den och började läsa. Ögonen åkte från vänster till höger uppslukat och han log emellan åt. När han var klar kollade han på Sara med ett ännu större leende än innan.

- Det här är verkligen bra Sara, sa han.

- Tack så mycket, det betyder mycket för mig att du gillar det, sa Sara och gick mot hennes plats igen.

Sara tog sin väska och gick lugnt mot dörren. Hon vände sig om och sa hejdå till sin lärare och gick sen genom den ödsliga skolbyggnaden mot utgången. Direkt när hon öppnade kände hon den kalla luften bita i hennes ansikte. Hon huttrade till och gick med snabba steg till busshållplatsen.

På bussen lyssnade hon på hög musik och kollade ut genom fönstret. Det började redan skymma fast än att klockan bara var halv fyra. Det var nackdelen med att bo i Norrland. Det konstanta mörkret. Man kände sig nästan instängd.

När hon var framme vid huset blev hon förvånad över hur mörkt det var i fönsterna. Hennes föräldrar hade sagt att de skulle komma hem tidigt. Konstigt. Hon öppnade dörren försiktigt och skrek hallå. Inget svar.

Sara låste dörren efter sig och tog av skorna och ytterkläderna och la sin väska i soffan. Hon tog upp sin mobil och ringde hennes mamma. Inget svar. Hon ringde hennes pappa. Inget svar där heller. Nu började det här bli läskigt.

Sara väntade i timmar på hennes föräldrar. Men de kom aldrig.

De kom aldrig för att ge henne en kram. För att fråga henne hur hennes dag varit.

När hon sedan vaknade på soffan på sen lördagsmorgon var hon fortfarande ensam. Hon åt en snabb frukost och gick sedan mot hennes mammas jobb. Där sa kollegorna att hon åkt hem kl 3 dagen innan med hennes pappa. Nu började hon bli riktigt orolig.

Då fick hon ett samtal. Det var en lugn kvinnoröst som berättade något som tog Sara ett tag att förstå. Hennes föräldrar var båda väldigt allvarligt skadade efter en bilolycka och det var inte sannolikt att de skulle överleva. Sara kände hur det mörknade framför ögonen och föll mot golvet på hennes mammas kontor.

~ Flash forward~

Sara var fortfarande i skogen. Hon famlade runt i vad som verkade som flera dagar. Hon visste inte var hon skulle ta vägen. Alla träd såg likadana ut. Alla blommor var likadant placerade. Det såg inte verkligt ur. Men ändå var hon där. Hon var utmattad efter att ha sprungit runt och bestämde sig för att sätta sig ner vid ett träd. Solen var nu uppe och några fåglar började sjunga.

Plötsligt känner hon en kall andedräkt bakom sig och en hand,sätts på hennes axel. Hon vänder sig om men innan hon hinner se vem det var vaknar hon. Men hon är inte i sin soffa. Hon ligger på köksbordet. Hon kollar på klockan, 18.00. Sov hon bara så kort? Hon hade ju varit i skogen i flera dygn. Det hängde inte ihop.

Sara gick runt i det ödsliga huset helt desperat efter att komma på vad som hände med henne. Då kände hon hur hela huset började skaka. Hon hade lärt sig hur man undviker jordbävningar ovh gick därför under köksbordet för att skydda sig. Hon räknade till trettio men det slutade inte. 60, 90, 120. Hon satt under bordet i flera minuter men huset fortsatte bara att skaka.

Efter ett tag gick Sara bort från bordet och kollade runt omkring sig. Det var inget damm som flög runt och inget hade ramlat. Precis som att det bara var hon som kände att det skakade. Hon kollade ut genom fönstret och såg att det var helt lugnt där. Inget skakade. Människor gick som vanligt hem lättklädda efter en skön augustidag.

Plötsligt kände hon den kalla andedräkten igen och en hand nuddade nu vid hennes huvud. Personen drog Saras huvud mot sig och Sara kände hur hon började hyperventilera. Personen drog med Sara och plötsligt var de högt i himlen. En röst sa tyst i hennes öra: Berätta inte för någon, vad som än händer.

Så, vad tyckte ni om Kapitel 3, kommentera gärna❤️ Om du gillar den skulle jagbli jätte glad om du röstade på den💖