Light my way

Kapitel 8

*flashback*

Sara vaknade på en sjukhussäng, förvirrad över varför i hela friden hon låg där. Hon kliade sig i pannan och tog i händerna i sängkanterna för att resa sig upp. Hon kände hur det dunkade i hela hennes huvud och hon kände hur kroppen föll tillbaka till en liggande position.

Hon började få korta minnesbilder. Hon hade svimmat, men varför? Hon blev väldigt nyfiken och hennes trötthet var plötsligt inte lika överväldigande. Hon hoppade ur den skrangliga sjukhussängen och öppnade försiktigt dörren ut från det rummet hon legat i, och kollade sig förvirrat omkring. En sjuksköterska såg hur Saras blick började flacka och fånade henne innan hennes huvud nådde marken:

- Hur är det.. Sköterskan kollade i sina filer efter Saras uppgifter. Sara, hur är det med dig?

- Jag har väldigt ont i huvudet, sa hon och kände hur det pulserade i hennes panna.

- Det är inte så konstigt, du fick en rejäl hjärnskakning när du svimmade i Torsdags.

Sara förstod att hon måste varit medvetslös ett tag.

- Vilken dag är det? Frågade Sara och kunde äntligen ställa sig utan stöd igen.

- Tisdag, sa sköterskan och kollade på henne med en Medlidande blick.

- Var är mina föräldrar? Frågade plötsligt Sara då hon kommit på att hon inte sett de sen hon vaknade.

- Em..sa sköterskan undvikande och kollade ner i golvet. När hon höjde blicken återigen hade hon tårar i ögonen. Hon harklade sig och fortsatte.

- Dem var med i en tragisk olycka, tyvärr klarade dem sig inte.

Sara kom plötsligt ihåg allt, hon kände nu hur hennes kropp inte orkade mer och föll till golvet skrikandes medan tårar rann längs hennes kind. De var borta, föralltid.

*flash forward*

Sara vaknade av ett högt läte. Hon öppnade ögonen och förstod genast att ljudet kom från en väckarklocka på hennes rustika nattduksbord. Hon satte sig upp i sängen och stängde trött av den irriterande maskinen vara ljud nu verkligen började gå på hennes nerver. Hon gnuggade ögonen och kunde först nu se hur hennes nya rum såg ut. Minimalistiskt, som resten av huset. Ett stort skrivbord stod mitt framför sängen, och runt om den fanns fem uppradade fullproppade bokhyllor. Förutom det, så var rummet ganska tomt, förutom en stol, vid den högra av sängen. Hon såg att kläder låg på den, en svart långärmad och mörka jeans, hennes kläder från gårdagen. Hon tog snabbt på kläderna och satte upp sitt hår i en knut med gummibandet hon hade runt handleden.

Hon smög ner för den roterade trappan när från övervåningen. Hon kollade sig omkring. Även om hon sett sig om
I huset under gårdagen blev hon ändå chockad av hur extravagant det var. En gigantisk polerad flygel prydde, och en tjusig soffgrupp stod framför en gigantisk platteve, detta var vardagsrummet. Hon gick mot köket och förväntade sig att känna sin mosters starka parfymdoft, men blev väldigt förvånad när hon upptäckte att hon var ensam. En lapp satt på skafferiet och Sara gick nyfiket fram för att se vad det stod:

- Jag är borta tills Söndag kväll, du börjar på din nya skola på måndag, tills dess ta det lugnt och håll dig i bakgrunden.

Hanna

Sara satte lappen på köksbänken och öppnade kylskåpet för att hitta något att äta. Hon såg till sin förvåning att kylskåpet var tomt. Åt aldrig Hanna hemma? Eller va. Sara blev förvirrad men samlade sig själv. Hon såg nu även att två tusenlappar låg på köksbordet, men en liten lapp sägandes: