En vecka med dig

Dag 1

Det var inte direkt så att jag planerade det hela, planerade att träffa honom. Faktum är att det jag hade planerat den dagen var att gå till den där jävla psykologen, och sedan hem till farsans jävla lägenhet och lägga mig ner i min jävla säng, dra det jävla täcket över huvudet och få någon jävla sömn. Men varför lura mig själv? De mardrömmarna skulle aldrig försvinna, även fast jag går i terapi för det.

Jag skulle gå och köpa några cigaretter på Ica, innan mötet med psykologen. De hjälpte mot smärtan och det svarta hålet i bröstet. Så jag drog upp luvan, körde ner händerna i fickorna. Hoodien höll mig varm i det blåsande höstvädret. Affären låg en bit bort och jag var tvungen att passera under den stora bron.

Innan hade jag inte ens noterat den. Bron var en del av min vardag som jag ignorerade, stängde ute. Istället dränkte jag den med cigaretter, alkohol och musik. De fick mig att glömma. Men just den dagen lade jag märke till bron, eller snarare vad som fanns under den.

Kanske skulle jag aldrig noterat honom om jag inte varit så desperat efter en cigarett mellan läpparna. Jag hade passerat förbi och sedan köpt ett paket borta vid affären. Precis som vanligt. Men nu lade jag faktiskt märke till honom. Till de bleka och smala händerna, till tatueringarna som letade sig upp mot halsen och till det svarta nagellacket som blänkte till i en gatlampans sken. Nitbältet runt hans midja höll uppe de tajta jeansen som var i samma nyans som hans naglar och hår.

Och där stod jag, mitt på gångvägen och bara stirrade. Det var så pass kallt att andedräkten bildade små moln framför mig. Han var en av de vackraste människorna jag någonsin lagt ögonen på. Så, jag gick fram till honom. Tog ur lurarna från öronen så musiken brusade ut, gjorde att vi båda kunde höra den.

"Hej." lyckades jag få fram, kände mig sedan dum som inte sagt något mer originellt. "Har du en cigg?"

Den främmande killen lyfte på blicken. Granskade mig och drog ett djupt andetag. När han därefter andades ut igen fick jag röken rakt i ansiktet. Jag gjorde mitt bästa att verka opåverkad.

"Beror på vem som frågar." hade han svarat med ciggen mellan läpparna.

Ung, tänkte jag. Han var väldigt ung. Säkert i min ålder och han bör vara i gymnasiet nu. Vad gör han här ute? För jag hade aldrig sett honom förut. Varken här eller i skolan.

En aning nervöst sträckte jag fram handen och tog ner luvan med den andra, gav honom chansen att låta honom se mig bättre.

"Om den som frågar har något han kan ge mig i gengäld kan han gärna få en cigg." sade han sedan, vilket fick mig en aning ur balans. Och nu såhär i efterhand inser jag vad han menade. Det slog mig inte då.

"J-jag har inga pengar." erkände jag och vände blicken ner i marken. "Förresten är det ju bara en cigg."

Jo, jag hade pengar. Pappas pengar. De stal jag från den nedersta lådan från hans skrivbord i förrigår, och med tanke på att han inte skällt ut mig för det betydde det att han inte märkt det. Jag suckade. De pengarna räckte till ett helt paket. Aldrig i livet att jag betalade allting bara för att få en enda.

Den vackra killen ryckte på axlarna. "Inga pengar, ingen cigg."

Och det förvånade mig ännu mer. Jag kände ilskan brusa upp i bröstet. Den tog sig genom hela kroppen och jag spände musklerna. "Fine." suckade jag och skakade på huvudet. "Jag frågade bara."

Så vände jag mig om för att gå. Det var ingen idé. Och inte heller var han intresserad. Jag förbannade mig själv att ens ha slösat bort den här halva minuten på honom. Han förtjänade det inte, hur snygg han än var.

Efter att ha gått några steg hördes ett litet rop bakom mig. "Hey, vänta!" och det fick mig att se bort mot killen igen.

Han himlade med ögonen och grävde i sin bakre ficka. En lättnad sköljde över mig när han tog fram paketet och gav mig en liten blick. Jag tror till och med han log den gången. Så, jag svalde min stolthet och gick tillbaka till honom. Han öppnade den rektangulära formen och höll ut det till mig.

"Tack." mumlade jag och fiskade upp en. Egentligen ville jag ha fler, men med tanke på att han redan sagt nej en gång vågade jag inte tänja på gränserna. I sin andra hand höll han en röd tändare. Med den tände han ciggen som jag redan stoppat in i munnen.

"Som sagt, en gengäld." sade han genast då jag dragit det första blosset. Det fick mig nästan att sätta röken i halsen. Han log, men inte så pass mycket att tänderna blottades.

Innan jag hann fråga vad för typ av gengäld han syftade på, vände han på klacken och gick därifrån med händerna nedgrävda i läderjackans fickor, och jag var för fundersam för att rusa efter. Istället gick jag till den där jävla psykologen bara för att få det gjort, med ciggen mellan läpparna och musiken skrikande i öronen.

***