En vecka med dig

Dag 2

Den andra dagen jag såg honom var på exakt samma ställe, på vägen hem från skolan. Jag hade stannat där fram till lunch och dragit slutsatsen att det inte var värt att stanna längre än så. Lärarna var dumma i huvudet och klasskamraterna lika så. Förresten skulle ingen märke om jag saknades.

Precis som vanligt lyssnade jag på musik. Gick och nynnade för mig själv, fast i min egen lilla bubbla som ingen kunde spräcka - trodde jag. Väl framme vid bron var jag extra uppmärksam. Kanske hoppades jag på att hitta honom tillräckligt hårt, och kanske hörde Gud mig, för där stod han igen. På samma ställe och med en cigg mellan fingrarna. Det glödde om den.

Gruset skrapades när jag tvärstannade, och han tittade upp av ljudet. Fick syn på mig. Det kändes nästan som han väntat på mig, och kanske var det exakt det han gjorde. Och trots att en viss oro spred sig i magen kunde jag inte hjälpa att känna nyfikenhet. Blodet pumpade i ådrorna.

Han sköt undan sig själv från betongväggen och började gå. Hans kängor var smutsiga av allt grus och damm. Blåsten var värre än igår. Den kylde ner oss båda. När han kom fram till mig ville jag inte fly därifrån. Jag ville fråga vad det var han ville, och om han hade något mer han kunde ge mig. Men idag var han den första av oss som pratade.

"Gengäld." sade han. Läpparna var blodröda. "Du måste göra något i gengäld. Eller hade du glömt?"

"Det är inte rättvist." Jag korsade armarna över bröstet, försökte dölja min darrande hand. "Jag trodde jag fick ciggen gratis."

"Inget i den här världen är gratis."

Han härmade mina rörelser och korsade sina egna armar, lyfte lite på ansiktet och höjde på det ena ögonbrynet. Han hade ett litet ärr i pannan. Jag ville fråga om det men bestämde mig sedan för att betrakta ringarna på hans fingrar istället.

"Det var bara en cigg." mumlade jag, skrapade med fötterna i marken. "Varför är det så viktigt?"

"Det är det inte. Jag bryr mig inte ett dugg om den där jävla ciggen."

"Men varför-"

"Fem dagar. Tänk ut en gengäld." Han betraktade sin cigarett ett tag. Den befann sig mellan hans långa och smala fingrar. Sedan brände han mig med blicken. "Du är rätt söt, förresten. Synd med blåmärkena."

Och så gick han därifrån. Visslande på en låt jag själv nynnat tidigare. Reflexmässigt satte jag handen mot halsen och nyckelbenen, märkte att halsduken inte var där. Jag måste glömt den i skolan. Det enda som dolde mina märken var tröjan. Den måste ha åkt ner en bit medan vi stod och pratade, eller så lade han märke till dem igår.

En känsla av obehag och häpnad lade sig över mig medan jag stirrade på han ryggtavla. Den eftermiddagen när jag kom hem var som svårast. För den främmande killen var inte den enda som lade märke till att mina märken synts. Pappa kallade mig för idiot, skrek på mig och undrade om jag ville att han skulle åka fast för något som var mitt eget fel. Sedan knuffade han in mig i väggen så pass hårt att huvudet slog i en bräda. Smärtan var nästan bedövande.

När han var klar tvingade han upp mig på rummet och smällde igen dörren hårt. Sedan låste han den. Och medan jag satt inlåst och väntade på soluppgången försökte jag tänka ut en gengäld jag egentligen inte var skyldig någon.

***