En vecka med dig

Dag 5

Jag vaknade av ett stenkast mot min fönsterruta. Ett stenkast som fick det att ringa i öronen och undra vem i helvete det kunde vara. Men jag behövde inte fundera särskilt länge. Den främmande killen stod utanför och vinkade åt mig att komma ner.

En del av mig var arg och upprörd. Han kom ju inte igår, var i helvete var han någonstans? Men all den ilskan rann av mig samma sekund som jag satte foten utanför dörren och möttes av hans lilla leende med glimten i ögat. Jag kunde ha svurit på att de gnistrade åt mig som stjärnor, och ännu en gång tyckte jag han var den vackraste jag någonsin sett.

I all min iver glömde jag bort att fråga hur han fått min adress.

"Vi rymmer vår väg."

Det var vad han föreslog. Att vi skulle sticka. Dra bort från den här skithålan. Det fanns ju ändå inget för oss. Och jag stirrade storögt på honom och hans darrande händer. Försiktigt drog han den smala handen längs sina tatueringar.

"Rymmer?" upprepade jag. Ordet var lika mycket bekant som det var främmande. Varje natt hade jag planerat hur jag skulle rymma ifrån min pappas våld men alltid kommit fram till samma sak: Det var lönlöst, för vart skulle jag ta vägen? Jag hade ju ingen.

"Oroa dig inte. Du har ju mig." sade han, precis som om han läst mina tankar. "Vi sticker. Lämnar alltihop. Jag har redan förberett allt, det var därför jag var borta igår. Du behöver inte ens packa. Vi rymmer, glömmer vårt tidigare liv."

Det var något som inte stämde. Något jag inte riktigt kunde sätta finger på. Men hans glittrande ögon och de där tre fräknarna lugnade mig. De försäkrade om att det inte skulle vara så farligt. Det här var vad jag ville.

"Okej." var allt jag svarade. Luften kändes något lättare efter det. Han drog mig närmare och kysste mig på pannan, och jag kunde inte hjälpa att sluta ögonen.

Vi tog tåget utan att betala ett enda öre. Han hade tydligen åkt utan biljett flera gånger förut, och varje gång jag var livrädd över att en vakt skulle fråga om jag betalat tog han tag om min hand och smekte den lätt. Hans beröring skapade fjärilar i magen, men lyckades ändå vara tillräcklig för att lugna mig.

Bort från det lilla samhället åkte tåget. Bort från det ställe jag en gång kallat hem. Och det brummade lätt om maskinen som åkte längre bort på rälsen. Jag tackade det tyst för att det äntligen tog mig härifrån.

Han kände tydligen någon. Någon som bodde i storstan. "Du kommer älska honom." sade han med samma slags ton på rösten som han hade när han erbjöd mig det vita pulvret. Jag mindes det fortfarande färskt i minnet. Det var som snö. Ljuv snö som fick mig att bli fri och vara lycklig.

"Har du något mer sånt?" frågade jag honom tillslut, en aning osäkert för jag ville ju inte vara tvungen att vara skyldig honom ännu en gengäld.

"Nej." svarade han till min besvikelse. Men så sken han upp. "Jag har något bättre."

Och med det löftet lutade jag mig mot hans axel och såg ut genom tågfönstret. Jag somnade med ett leende på läpparna.

***

Mot eftermiddagen var vi framme. Äntligen. Benen var som gele och jag orkade knappt gå en meter till. Han hade pushat mig. Sagt att jag skulle klara av det här bara jag gick lite till. Och i början trodde jag honom inte, men när han pekade på ett av de höga husen bland de stora skyskraporna fick jag återigen kraft.

Vi firade med varsin cigg. Och jag njöt. Slöt ögonen och tyckte om den välbekanta smaken. Han skrattade åt mig och vi fortsatte att röka medan han slog in portkoden och gick genom trapphuset. Stegen ekade efter oss.

Personen som han kände här i stan var en äldre man. Jag gillade honom inte. Han var storväxt, skallig och suckade vad man än sa till honom. Ibland hånskrattade han även. Men jag försökte göra mitt bästa för att vara vänlig. Trots allt påstod killen med fräknarna att jag skulle älska ägaren.

Vi erbjöds ett rum att sova i. Ingen säng eller ens en stol att hänga kläderna på. Det fanns bara ett fönster med en trasig gardin och två madrasser på golvet. Vi lade oss ned bredvid varandra. Det kändes som mitt i natten fast det inte ens var kväll ännu. Han log och stirrade upp mot trätraket. Jag betraktade honom, och hans tre fräknar.

"Vem är du egentligen?"

Frågan förvånade nog oss båda, men kanske honom mest. Han väntade lite med att vända ansiktet mot mig.

"Varför undrar du det?" sade han oroligt och plötsligt var hans hand i mitt hår.

Jag ryckte på axlarna. Pillade lite på det utnötta lakanet på madrassen som doftade gammalt och av damm. Allt kändes så annorlunda när jag var med honom. Som om allt egentligen var en dröm. Men här var jag ju. I verkligheten. Det måste ju han också vara.

"Oroa dig inte över det." fick han sedan fram och smekte mig på kinden. "Jag är din vän."

"Verkligen?"

"Ja." andades han och rynkade lite på pannan så ringen över hans ögonbryn glimmade till i lampas sken.

Och därefter kysste han mig.

Hans läppar var fjäderlätta, mjuka och smakade sött och salt på en och samma gång. Och genast försvann min oro och ångest. Alla frågor gick och gömde sig långt bort i ett mörkt hörn där jag inte kunde hitta dem. Hans händer trevade ner för min kind och till min hals, och plötsligt delade vi på min madrass med honom över mig.

Och även fast vi nyss träffats och även fast jag hade så många funderingar och även fast det kändes som han dolde något kysste jag honom tillbaka. Det känns så underbart att äntligen vara älskad. Det ar en berusande känsla som spred sig genom hela kroppen.

Vi behöll kläderna på hela eftermiddagen, kvällen och natten, men jag somnade i hans armar samtidigt som han lätt rörde vid mina sår och blåmärken, försökte få dem att försvinna.

***