En vecka med dig

Dag 6

Första dagen jag spenderade i storstaden var hemma hos mannen vi fick bo hos. Ärligt talat var jag livrädd att gå utanför dörren. Allt som fanns därute skrämde livet ur mig. Det var som en helt annan värld. Så, jag stannade inne och försökte fördriva tiden.

Jag började med att slå sönder min mobil med en hammare jag hittat i ett skåp i förrådet. Mannen som ägde lägenheten undrade vad i helvete jag höll på med, men jag svarade att det skulle han skita fullständigt i. Till min förvåning blev han inte arg, utan nickade bara och gick bort mot rummet där tv:en stod. Där satt han kvar i några timmar.

När jag krossat och slängt mobilen i golvet kastade jag ut den genom fönstret. Det var inte förrän senare det slog mig att den kunde ha gjort någon illa, och då fick jag istället dåligt samvete. Men jag ville bryta allt från min gamla värld. Särskilt med tanke på att någon kanske skulle nå mig på telefonen. Det ville jag inte.

Min vän var ute i flera timmar. Han hade saker han skulle fixa, sade han. Vad det var kunde jag inte lista ut, men han sade att jag skulle älska det med. Och det gjorde mig ännu mer nyfiken på vad det kunde vara.

När han kom hem upptäckte han dock att jag haft sönder telefonen.

"Vad i helvete tror du att du håller på med?!" utbrast han i samma ton som pappa alltid hade. Jag fick lust att slå händerna över öronen, och blunda tills allt var över.

"Jag... min telefon... jag-"

"Tror du jag är gjord av pengar?" Han skakade på huvudet så det mörkbruna håret rörde lätt på sig. Han snodde runt och gick raka vägen in till rummet vi sov tidigare natt, smällde igen dörren så pass hårt att det gjorde ont.

Ögonen var nära på att tåras. Jag förstod inte varför han blivit så upprörd. Därför rusade jag efter honom in i rummet och smällde sedan igen dörren minst lika hårt som han gjort.

"Jag har inte gjort något fel!" sade jag bestämt och korsade armarna över bröstet. "Det var du som sade att vi skulle glömma vårt tidigare liv."

"Det spelar ingen roll." muttrade han och drog handen över pannan. "Glöm det."

"Men jag-"

"Glöm det."

***

Han pratade inte med mig på resten av dagen. Och på kvällen kom han inte heller in till sovrummet. Med en besviken min lade jag mig ner mot madrassen och slöt ögonen så hårt jag bara kunde, önskade att han kunde komma tillbaka. Och om han gjorde det skulle han vara glad, inte upprörd.

Till min lättnad var det också precis det som hände.

Han kom in i rummet mitt i natten. Klockan på väggen visade snart tre och jag gnuggade sömnigt bort gruset ur ögonen. Rummet var kolsvart och jag kunde knappt se hans gestalt i mörkret.

"Var har-"

"Shh..." jag kunde nästan se honom framför mig när han satte fingrarna framför läpparna. Jag kunde vagt urskilja hur han satte sig ner bredvid mig. Hans närvaro och det faktum att han äntligen var här gjorde mig alldeles trygg.

Han ställde ner något på golvet, och det var inte förrän han satte igång sin tändare som jag såg att det var ett gravljus som han antagligen köpt - eller snott - från en affär. Han tände det för att lysa upp det lilla rummet.

"Förlåt." bad han sedan och tittade på mig med en bedjande blick. Det värkte i hjärtat. "Jag borde inte ha blivit arg på dig. Det var bara en sak jag hade skaffat till dig. Till oss. Och det kostade en hel del. Sen kom jag hit och fick reda på att du kastat något vi kunde sälja." Han harklar sig svagt. "Förlåt."