En vecka med dig

Dag 3

Han gick inte att hitta under bron. Inte heller på gatorna en bit bort. Parken låg alldeles öde, och så gjorde även det lilla naturreservatet. Han hade dykt upp från ingenstans och jag antog att det inte var mer än rättvist att han skulle försvinna på samma sätt, men jag kunde inte hjälpa att störa mig på det. Jag hade tänkt fråga om en till cigg, och om vi kunde strunta i gengälden och lära känna varandra istället. Han kanske också var utan vänner.

Jag letade både före och efter skolan, och under idrotten då jag skolkade. Ingen fick se mina blåmärken, och förresten hatade jag att gå dit. De enda som tog det på allvar var sportfånarna. Resten av klassen satt på bänken och glodde. Förväntade sig att de skulle få bra betyg ändå. Jag fnös till. Losers.

Slutligen hittade jag honom. Han var på ica och hade precis köpt ett paket. Jag mötte honom i utgången och vi båda såg lika förvånat på varandra. Ja, jag hade letat efter honom men ett snabbköp var det senaste stället jag förväntade honom att vara på.

"Om du kommit fem minuter tidigare hade du kunnat köpa ett paket som gengäld." sade han och innan jag visste ordet av det greppade han tag om min arm. "Följ med."

"Vart-"

"Hemligt."

Och hans röst var så bestämd, säker och allvarlig. Jag vågade inte fråga mera. Och egentligen bör jag väl inte ha vågat vara med honom alls. Han förväntade sig att jag hade tid, att jag ville vara med honom. Men faktum var att jag hade all tid i världen. Jag var ensam. Vem annars skulle jag vara med?

Nu när jag hade tid att betrakta honom närmre lade jag märke till att hans hår inte alls var svart, utan precist mörkbrunt. Det såg bara mörkare ut när vi var utomhus i den dunkla hösten. Han hade tre fräknar, precis på kinden. De fick honom att se mindre skräckinjagande ut. Till skillnad från allt bläck som letade sig upp för hans hals. Ändå kände jag mig dragen till dem.

"Jag tycker om dina tatueringar." sade jag när vi gått genom halva stan utan att säga ett ord till varandra. Han rökte, men erbjöd mig inte att få smaka. Och inte heller ville jag fråga. Han förväntar sig redan något tillbaka från den första ciggen jag fick.

"Jag tycker inte om dina." muttrade han och gjorde en grimas som fick honom nästan att se ledsen ut.

"Vad pratar du om? Jag har inte... Åh." Jag avbröt mig själv när han gav mig en menande blick. Jag kände igen den från igår. Försiktigt trevade min kalla hand upp mot ett av blåmärkena. Jag kände det genom plaggen. Tja, jag antog att det också var en typ av tatuering. Inte alls lika vacker. Inte alls lika fin.

"Ingen förtjänar den skiten." sade han och tog ett bloss. "Särskilt inte av ens egna farsa."

Och jag blinkade upp mot honom i förvåning. Undrade hur han kunde veta. Men hans ord var lugnande och på något sätt varma. Som en filt. Det gjorde att jag aldrig frågade. Tryggheten fick mig att glömma.

Främlingen med de tre fräknarna drog mig längre bort från centrum, till ett ställe jag aldrig varit på. Inte ens hört talas om. Vi fick gå ner genom en trappa och genom en källarkorridor. Jag slutade fråga och litade istället på att han visste vad han gjort. Han verkade så säker. Rak i ryggen, ett flin på läpparna och en glimt i ögonen. Det var allt som behövdes för att jag skulle följa med honom. Han visste nog det.

Och vi kom fram till en trädörr. Bakom den hördes skratt och tjut. Killen gav mig ett litet leende och drog undan hörlurarna från våra öron. Vi hade delat på vägen hit. Han knackade på dörren.

"Ingen gengäld." sade han. "Inte för det här i alla fall."

Och han visade en värld jag endast sett på tv. Tydligen hade han vänner. Åtminstone bekanta, för de visste direkt vem han var när vi klev in över tröskeln. Det var fyra andra personer i det lilla rummet där spisen och sängen var i ett och samma rum. Det var trångt, litet och i luften hängde det rök som doftade sött. Jag hostade till av den annorlunda lukten.

De alla hade varsin cigg i händerna, och jag undrade vad vi gjorde här. Men så fick jag syn på det vita pulvret, löven och att cigaretterna egentligen var egenrullade. Det knöt sig i magen och jag såg upp mot killen. Av någon anledning var jag tvungen att försäkra mig om att hans fräknar var kvar.

Han pratade med en främling. Skrattade lite och räckte över något. Allt gick så fort och rummet var alldeles dimmigt. Jag kunde inte se vad exakt han höll på med, men snart hade han kommit fram till mig och vi satte oss på madrassens kant. De andra personerna tonade bort i det lilla rummet.

Huvudet värkte. Jag mindes inte riktigt hur vi kom hit. Allt jag kunde fokusera på var den lilla påsen han slängde upp på nattduksbordet framför oss. Andan fastnade i halsen när han skrattade igen, öppnade påsen. Och så hällde han ut det vita pulvret och tog upp ett kort han betalade cigaretterna med på Ica. Han började skrapa lätt i pulvret.

"Det här får dig glömma tatueringarna." sade han och såg mig rätt i ögonen. Det hade han inte gjort sedan första gången vi träffades. Jag kände blåmärkena genom jackan.

Jag tvekade och sneglade mot de andra i rummet. De lade knappt märke till oss, och de fnittrade åt saker jag inte förstod. Killen märkte detta och satte handen mot min haka, tvingade mig att återigen få ögonkontakt med honom.

Pappa hade varnat mig för det här. Men i för sig, vafan vet han? Och varför skulle jag lyssna på en man som aldrig ens försökt tycka om mig?

Killen lutade sig plötsligt fram och pressade sina spruckna, blodröda läppar mot min kind. "Du kommer älska det här." sade han och började sedan gräva i min ficka. Andedräkten kittlade min hud.

Till min förvåning tog han upp en av sedlarna jag snodde från farsan för några dagar sedan. Jag tänkte fråga hur han visste att den låg just där, men innan dess hade han vikt den i en liten rulle och böjt sig ner mot bordet.

Tiden gick som långsammare när jag såg honom snorta upp lite av pulvret. Något sånthär har aldrig hänt mig förut. Han räckte sedan den ihoprullade sedeln till mig och föll ner på rygg mot sängen. Stirrade upp i taket.

Och så härmade jag hans rörelser. Trots allt litade jag på honom. Det gjorde ont i näsan och huvudet, och när jag lade mig ner bredvid honom började allt snurra. Det kändes som vi åkte karusell genom det lilla rummet som luktade sött, svett och instängt.

Jag kände återigen hans kyss på min kind som gav mig en kittlande känsla. Det fick mig att fnittra till och glömma bort oron, ångesten och framför allt tatueringarna som egentligen var märken i blått, gult och lila. Precis som han lovat.

***