Two worlds

Kapitel 7- Försvunnen i ett år...

~Yonnahs perspektiv~
Jag vaknade av ett störande ljud som kom ifrån andra rummet.
När jag försiktig öppnade ögonen var jag inte hemma, eller sjukhuset eller hos mina kompisar. Men det här ställen kände jag igen..

Från var kommer jag inte ihåg men..
Jag hoppade av sängen och undersökte rummet. Det var en stor balkong i rummet så jag gick fram dit och kollade utsikten. Woah! Vems hus är detta stora och vackra byggnad?

Jag gick ut från sovrummet och hamnade i ett stort vitt rum som verkade vara vardagsrummet eller rättare sagt gästrummet.

Jag gissar på att detta var andra våningen, så jag letade efter en trappa och hittade den. Och gick ner för att undersöka nästa rum.
Då kom jag in på ett ännu ett stort rum som också verkade vara nån slags sovrum och vardagsrum?

Fönstret var enorma och utsikten var fantastisk.
Vem kunde bo på detta underbara hus? Vem kan vara så rik, asså jag menar detta är mitt drömhus. Fast jag kände igen dom rummen oförväntad....

Jag gick vidare och kom in på mitt favorit rum. KÖKET!
Jag älskar att laga mat och mest av allt ÄTA mat!
Köket var väldigt lyxigt som dom andra rummen. Men också köket, kände jag igen...

Och det finns en matplats längre in i köket. Ja, köket var så enormt så man kunde t.o.m hämta en elefant in!
Då hörde jag nån öppna dörren som jag gissade på var ytterdörren.

"Har hon vaknat än?" Frågade någon mörk och manlig röst som var bekant.
Jag smygde snabbt över vardagsrummet upp till rummet där jag vaknade.

Då kom jag på.
"Åh shit! Jag är här igen!" Skrek jag.
"Ja..det verkar som hon har vaknat, fast på fel sida." Hörde jag någon annan säga.

Jag måste göra nåt överraskande så jag får gå tillbaka till mitt värld igen! Nu! Jag måste komma på nåt snabbt NU!
Då såg jag balkongen, och fick en idé som kunde fungera.
Jag gick snabbt till balkongen och låtsades som att jag försökte kasta mig från den.
"Det borde nog fungera.."sa jag och bet mig på läppen.

Då öppnades dörren och in kom Kevin och King!
Och när dom såg mig spärrade dom upp ögonen.
"Ja. Hon har definitivt vaknat på fel sida!" Sa Kevin.

Kevin tog ett steg mot mig.
"Nej! Rör er inte! Annars kommer jag kasta mig. Och då menar jag kasta mig själv på riktigt!" Sa jag och kollade genom hela rummet för att se nån "fortsättning följer" tecken. Nej. Det finns inte nånstans!
Och medans jag kollad genom rummet märkte jag inte att Kevin hade smugit sig fram till mig.
Sedan drog han mig mot sig. Och såklart tappade jag balansen ..och ramlade på honom.

Min bruna öga mötte hans blåa ögon. Dom var så vackra men på samma gång fulla av sorg.
Han bröt ögonkontakten och tog upp mig.
Sedan blev han så kall och sträng.
"Vafan gör du?! Du kunde ju ha dött på riktigt! Jag undrar hur du kunde röra på dig och låtsas om att kasta dig från balkongen när du ens inte hade någon kraft!" Sa han kallt.

"Jag....var tvungen..." sa jag sakta och började känna hur tårarna kämpade för att komma fram.
"Du har varit borta i ett år! Och sen efter att jag äntligen hittade dig och gav dig mitt rum så gör du så här! Du har inte rätt att göra det! Berätta allt! Berätta varför du beter dig som en idiot!" Skrek han och hans ord träffade mitt redan krossade hjärta..

"J-jag kan inte..." snyftade jag.
"Och varför inte det?!" Skrek han ännu en gång.
Jag sa inget utan kollade på golvet.

"King! Ge mig din pistol och lämna oss ifred!" Sa Kevin men en arg röst. Mitt hjärta började dunka hårt efter hans ord.
Varför skulle han behöva pistolen?! Han tänkte väl inte döda mig?

"M-men Kevin.." sa King men blev avbruten.
"Jag sa GE MIG PISTOLEN OCH GÅ UT HÄRIFRÅN KING! Nu!"
"O-ok..men gör inte nånting dumt!" Viskade han Kevin på örat och gav honom pistolen.
Sedan gick han ut.

Han lyfte upp pistolen och vände den mot mitt håll. Sedan siktade han den mot min mage!
Nej, nej, nej! Vafan gör han?! Tänker han verkligen döda mig.. JenSi säg till mamma och pappa att jag älskar dom och om du inte gör det kommer jag att spöka dig!

"V-Vafan gör du?!" Skrek jag nervöst.
"Jag ger dig två vilkor. Ett, du ska säga mig varför du beter dig som en idiot. Eller så håller du tyst och DÖR!" Sa han högt, ögonen fast på mina.

"VEM FAN ÄR DU?! OCH VARFÖR FÖRSVINNER DU HELA TIDEN? OCH HUR FAN VET DU ALLT OM MIG. TILL OCH MED MINA STORA HEMLIGHETER!?" Skrek han ännu en gång.

Mina ögon siktade sakta ner på det kalla golvet igen..
Hur kunde jag säga det? Ska jag säga att han är en bok-karaktär och att han lever i en värld där min pappa har skapat?!

"Jag räknar till 3! Och om du inte svarar kommer jag att skjuta dig på RIKTIGT!" Sa han kallt.
Jag kände hur mitt hjärta började dunka fortare och fortare...

"1..!"
Snälla nej! Han kommer väl inte skjuta?
"2..!"
Nej,nej.nej! För inte det Kevin! Jag ber dig!
"3!"

"Din tid är ute..."