A S S

Kapitel 18

Alex perspektiv  (några dagar senare)
Jag öppnade sakta ögonen och försökte röra mig men ångrar mig snabbt då en hemsk smärta rör sig i kroppen.

Jag låg kvar en stund tills någon öppnade dörren sakta och då mötte jag hans blick, hans blå-gråa ögon "kom med mig" sa han lungt och sträckte ut sin hand. Jag tvekade först men reste mig upp och gick emot honom. Jag tog sakta hans hand och han drog med mig ut genom dörren och drog mig lungt igenom korridoren till det rummet där allt började, hans kontor.

Han slängde in mig och låste dörren bakom sig "då är det bara du och jag"sa han och bet sig i läppen och min panik gick över gränsen jag var helt stelfrusen precis som när man är rädd.

Han gick sakta emot mig och jag svalde hårt "va inte så rädd prinsessan"sa han och då gick fönstret sönder. Jag skrek först och gömde mitt huvud under mina armar sen hörde jag flera skott och tår efter tår föll ner från mina kinder sen kände jag en otrolig smärta i benet och jag tittade upp och allt var suddigt och allt snurrade och innan allt blev svart kände jag ett par starka armar runt min mage.

Camerons perspektiv
Vi var nu påväg till stället där Alex var. Jag körde snabbt förbi en massa hus och sen ropar Matt "höger!" Och jag gör en skarp högersväng och sen ropar han "vänster!" Och svänger snabbt till vänster.

Nu var vi ute i öder mark vi såg några gårdar men det var max 1 kilometer emellan alla gårdar.

Tillslut kör jag in på en övergiven gård man går det för allt var dött inga träd, sliten målarfärg på huset och plankor överspikna över fönsterramar.

Jag såg en fönsterram men ett glas och ifördragna gardiner. Det var inte så långt upp så jag började klättra på väggen. När jag kom upp till fönstret så ställde jag mig upp på fönsterkarmen som var ganska bred.

Jag vände mig och på sidan och slog isönder fönstret. Jag såg Alex och hon dukade snabbt och Mr.MacCan tog upp en pistol och riktade den emot mig och jag gjorde samma sak.

Jag tryckte på avfyraren och vi började skjuts utan att tänka.

Jag så hur han riktade han vapen mot Alex och avfyrade ett skott så det träffade hennes ben. Hon tittade upp och hennes blick var suddig och snart så föll hon fast i min famn.

Jag var ingen fegis så jag tog den vägen där jag kom in. Jag hoppade och jag landade under Alex så hon inte skulle bli skadad.

Jag sprang snabbt till bilen och utan att jag hade tänkt på det hade jag gråtit, en massor.

Jag slet väck en tyg bit från min tröja och la den emot hennes ben men den räckte inte så jag tog av mig min tröja och la den mot hennes sår.

När alla hade kommit ut så åkte vi snabbt till sjukhuset.

Vi killar kunde inte visa oss för att vi är efterlysta så vi hade en gömma med svarta hoodies i bagaget.

Vi sprang in snabbt och vi fixade så hon fick ett rum och sånt.

Klockan var ganska mycket typ tre på morgonen så de andra sov men jag satt helt spänd och rädd.

Efter någon halvtimme kom en sjuksköterska fram till mig "är du Max Falk?" Och jag bara mumlade ett ja.

När jag kom in till rummet låg Alex hon hade en slang som gick bakom öronen och upp till näsan, då brast det jag stor grät.

Jag sprang snabbt fram till hennes säng och sjönk ner brevid hennes säng "gråt inte, snälla" mumlade jag och jag flög och och tog snabbt hennes hand "jag lovar allt kommer bli bra"sa jag och snyftade till "Cameron inget kan gå bra när man är kidnappad och älskar den son har gjort det" mumlade hon försiktigt och jag stelnade till "d-du ä-älskar mig?"sa jag och hon öppnade munnen för att svara men hon avbröts av att sjuksköterskan kom in "det finns andra som vill träffa dig, Alex"sa hon och log och jag bara suckade och gick ut.

*några dagar senare*(förlåt för tidshopp)
Alex perspektiv

Jag satt nere och tittade på min favorit serie Stranger Things.

När en läskig sen kom upp hoppade jag till och fick kramp i benet så jag skrek inte högt men ljudligt. Cameron kommer springandes och hoppar ner brevid mig i soffan "vad är det?!"sa han oroligt "inget"sa jag nonchalant. Han suckade och tittade på mig "vad har jag nu gjort?"sa han "inge..Eller vänta det har du"sa jag och drog med han upp till mitt rum

"du gjort så jag har fått ett skott i mitt ben så jag han knappt röra mig, du såg själv hur dåligt det gick upp för trappan!"skrek jag för jag var fortfarande arg på honom "jag har bett om din förlåtelse men det duger visst inte!" Röt han tillbaka, det var droppen.

Jag gick till garderoben och tog ett par Adidas byxor och en Adidas kofta och gick snabbt förbi Cameron men stannade framför han "det var droppen, gå och sug av dig själv för jag behöver inte dig"morrade jag och haltade ner för trappan och mot ytterdörren.

Jag tog i med all kraft och sprang jag sprang utan att jag visste det och tillslut var jag helt ensam i skogen.

---
Orkar inte titta igenom så det är säkert stavfel srry bebes<3