Warrior Cat

Kapitel 2

Corine följde med mannen som hade tagit ut henne ur källaren. Han höll henne hårt i armen och det gjorde lite ont. "Hörru vad heter du?" Frågade Corine. Han svarade inte på en stund. "Alex. Alex Asaji", sade han efter en stund. Han hade brunt vågigt hår och såg ganska ung ut men hade enorma muskler. De stannade framför en dörr i en korridor och han öppnade. Corine såg in. "Wow.." viskade hon.

Hon gick in i rummet och hörde dörren stängas bakom henne. Hon lade sig på sängen och tittade upp i taket. Hon tänkte på sin mamma och pappa där hemma. De skulle knappt bry sig om att hon inte kommit hem. Corine kände sig otrygg och ledsen. Vad gjorde hon här egentligen? Skulle de sälja henne till nån psykopat? Hon visste seriöst inte och efter en stund somnade hon.

När Corine vaknade hade hon ingen aning om hur länge hon sovit eller vilken tid på dygnet det var. Hon såg sig om efter en klocka och hittade en på väggen. Den var åtta och det var ljust ute så det var morgon. Hon ställde sig segt upp och gick fram till en dörr som hon antog var till badrummet. Det var rätt och hon klädde av sig för att duscha. Hon gick förbi spegeln men gick sakta tillbaka och skrek till. Hon såg ut som ett troll! Hon höll sin hand för bröstet och gick in i duschen. Hon lät det varma vattnet rinna på henne en lång stund och tog sedan shampot och balsamet som var i duschen. När hon var klar virade hon en stor handduk runt sig och gick ut ur rummet. Hon ville inte ta på sig sina gamla kläder eftersom de antagligen stank så hon letade efter en garderob. Hon öppnade försiktigt en av dörrarna i rummet och möttes av den största walk in closet hon någonsin sett. Hon valde något enkelt att ta på sig.

Konstigt nog var allt i rätt storlek. Hon tog på sig ett par svarta korta strumpor och gick ut därifrån. Hon styrde sakta stegen mot dörren hon mindes att hon kommit in genom dagen innan. Hon tog tag i handtaget och självklart var det låst. Men hennes mage kurrade så hon funderade på om hon skulle banka. Men plötsligt vreds en nyckel om i låset och innan Corine hann flytta på sig fick hon dörren rakt på sig. "Se dig för", sade en mansröst. Hon såg ilsket upp mot den som hade orsakat hennes näsa att göra ont. Det var en av killarna som hade skrattat åt henne i källaren. Hon ställde sig trotsigt upp. "Ey det är frukost så jag ska ta ner dig," sade han och tog tag i hennes arm. Hon försökte vrida sig ur hans grepp men det var omöjligt. Han var liksom tio gånger starkare än henne. De började gå genom korridoren utanför hennes rum. "Vad heter du förresten?" Frågade Corine. "Oliver", svarade han. Alltså helt ärligt så var alla killar hon hittills sett på det här stället otroligt snygga. Oliver hade svart hår och verkade utländsk. Han hade ganska mycket muskler och var cirka 180 centimeter lång. De kom in i ett stort kök och runt en stor köksbänk satt elva personer som babblade med varann. Men det blev helt knäpptyst när Corine gick in med Oliver. Alla tittade på dem utom en person, den som sagt åt killarna i källaren att ge henne lugnande. Hon antog att han var typ chef eller nåt. Corine gick obekvämt fram till en ledig stol bredvid en blond tjej med blåa ögon. Hon log vänligt mot Corine. Hon log svagt tillbaka. "Ni kan fortsätta äta..", sade Corine försiktigt. Alla började plötsligt prata och äta igen som om ingenting hänt. Kom det ofta nya kidnappade hit eller? "Jag heter Aleena", sade tjejen som satt bredvid henne. "Corine," svarade hon. "Du undrar säkert varför du är här, du förstår..," sade Aleena men "chefen" avbröt henne. "Aleena", sade han varnande. Hon tystnade genast och såg ner i sin tallrik. Corine kollade runt bland personerna vid bordet. Hon kände igen några stycken. Oliver och den andra som varit i källaren, Alex och "chefen". Det verkade iallafall som att han bestämde. "Vad heter alla ni egentligen?"frågade hon. Alla tystnade igen och såg på henne. Corine pekade på Aleena."Du heter Aleena, och du?" Sade hon och pekade på en brunhårig kille med bruna ögon bredvid Aleena. "Eliah",sade han och fortsatte äta. "Cortney", sade en blond tjej med blåa ögon bredvid honom. Hon kollade malligt på Corine. Corine bara himlade med ögonen och såg frågande på en kille med brunt/blont hår och bruna ögon bredvid Cortney. "Adam", sade han. Han log vänligt mot henne. Han verkade snäll. På andra sidan köksbänken satt Oliver och Alex och sedan den andra killen som varit i källaren. Corine pekade på honom."Du då?"sade hon. "Aron,"svarade han och flinade. Han hade svart lockigt hår och ljusblåa ögon. "Jackson"sade killen bredvid. Han hade ljusbrunt hår och ljusgröna ögon. Bredvid honom satt en tjej med svart hår och bruna ögon. Hon såg typ spansk ut. "Melania"sade hon och log. Bredvid henne satt han som verkade bestämma. Han åt och inte förrän Melania slog till honom på armen såg han upp. Han såg varnande på henne och kollade sedan på Corine. "Alberto,"sade han kort. Han hade svart hår och ljusgröna ögon. Han såg forskande på Corine och hon kände sig obekväm. Alltså han var den snyggaste kille Corine någonsin sett. Och sista personen vid bordet var en kille med  mörkbrunt hår och bruna ögon. "Jag heter Noah,"sade han med tjejröst och blinkade med ögonen. Alberto slog till honom. "Skärp dig", sade han. Corine bara skrattade. Bra att någon hade humor här. Alla började prata igen och ingen försökte prata med Corine. Hon blev klar med sin mat och lämnade den i disken. Hon skulle gå upp till sitt rum igen men blev stoppad av någon som tog tag i hennes arm. Hon såg upp och mötte Albertos underbara ögon. "Och vart ska du?" Frågade han kallt. "Till mitt rum hade jag tänkt,"sade Corine argt. Han nickade och höll henne hårt i armen och började gå till hennes rum. "Du vet att jag kan gå själv va?" Sade hon och himlade med ögonen. Han svarade inte. De stannade framför hennes dörr. Han gick in med henne. "Jag tror förresten att du är skyldig mig en förklaring till varför jag är här och vilka ni är," sade  Corine och vände sig mot honom. Han flinade. Fy vad killar flinar alltså. "Vi är Red Devils, jag är ledaren och vi behöver dig för en del uppdrag", sade han. Corine blev chockad. Red Devils? Det var det farligaste gänget i landet. Om hon var i deras sällskap skulle hon vara i ständig fara. Hon såg på Alberto. "Vad för slags uppdrag?" Frågade hon tyst. "Det får du veta imorgon, då är ditt första uppdrag. Var klar vid elva, ha på dig nåt snyggt och uppför dig," sade han och gick ut. Han stängde dörren och Corine slängde sig på sängen. Hon suckade. Hoppas att hon inte dör imorgon. Eller det kanske inte skulle göra något? Ingen skulle sakna henne ändå. Men Corine kom plötsligt ihåg nånting hennes mormor sagt innan hon dog. "Dina föräldrar kan vara hårda ibland men det finns alltid folk som kan älska dig, Corine. Var inte rädd för kärleken och för min skull var rädd om ditt liv. " En ensam tår föll ner på Corines kind  när hon tänkte på sin mormor. Men en kämparglöd tändes i        hennes  hjärta. Hon skulle ta sig igenom detta. En tår till föll  ner och sedan somnade hon.

Så detta är andra kapitlet på boken, jag hoppas att ni som läser tycker om det och jag ska göra mer action i nästa kapitel. (Ber förresten om ursäkt för linjerna på sista meningarna, fattar inte hur man tar bort dem)Jag har som sagt stora planer för denna boken och hoppas att någon kan gilla den.😄
Jag ska skriva ett nytt kapitel så snart som möjligt och jag hoppas att ni gillade detta kapitel! Kommentera och rösta gärna<3