Corine Raven bor i Los Angeles med sina rika och själviska föräldrar. Hon får allt hon pekar på, men inte kärlek.
Enda sedan Corine var liten var den enda hon hade sin mormor. Men nu är allt annorlunda. Corines mormor har precis dött och Corine kla...
Jag tog på mig den svarta kepsen, och var klar att dra. Alberto och Jag skulle på vårt första uppdrag i Italien.
Vi kom hit igår kväll och träffade en del av Albertos släktingar inom maffian. De flesta bröt på Italiensk accent och deras utseende fick en att inse att man inte ville mucka med dem.
Däremot verkade de ha lite reskept för mig efter Alberto introducerat mig på Italienska. (Vem vet, han kanske sa typ: "Jag vet att hon verkar korkad men hon är ganska duktig på uppdrag")
Hur som helst var jag just nu i mitt rum som en betjänt visat mig till. Jag tog min vapenväska som innehöll ett par av mina favoritvapen jag valt ut från ett vapenrum i källaren här. Jag tittade mig en sista gång i spegeln och nickade godkännande.
Jag gick ut ur rummet och nerför trappan. Där väntade Alberto utanför dörren med sin utrustning. Som förväntat så vet jag inte överhuvudtaget vad vi ska göra.
Jag gick ut ur rummet och nerför trappan. I hallen väntade Alberto. Han såg upp på mig och verkade lite överraskad. "Du ser... Bra ut," sade han och harklade sig.
Min outfit:
Ups! Gambar ini tidak mengikuti Pedoman Konten kami. Untuk melanjutkan publikasi, hapuslah gambar ini atau unggah gambar lain.
Jag skrattade till. "Du med."
Albertos outfit:
Ups! Gambar ini tidak mengikuti Pedoman Konten kami. Untuk melanjutkan publikasi, hapuslah gambar ini atau unggah gambar lain.
Alberto log och vi gick ut.
Det är konstigt hur jag inte ens är rädd för den här killen. Han kidnappade mig, ändå så behandlar han mig så bra. Alla i gänget har blivit som en familj för mig.
Vi satte oss i lamborghini(n) och började köra mot destination okänd. (För mig)
Det enda jag visste var att jag skulle ha bra kläder och vapen, basically.
Nice.
Efter cirka två timmar stannade Alberto bilen. Jag sträckte ut handen för att öppna dörren och gå ut, men han stoppade mig.
"Vänta, du vet inte ens vad uppdraget är än," sade han och ett leende skymtades.
Oh. Juste.
Jag vände mig mot honom och väntade på förklaring. Han sade inget först. Bara tittade på mig, frånvarande. "Kan du berätta så att vi kan få det avklarat?" Sade jag som om jag pratade med ett barn.
