Warrior Cat

Kapitel 8

~Corines POV~

Han kysste mig inte. Kan inte fatta att jag trodde att han skulle göra det. Vi har känt varandra i inte ens en vecka.

Han bara tog popcornen medans jag var hypnotiserad av hans gröna ögon.
Sedan tittade han på resten av filmen som om inget hade hänt.

Jag bara suckade och var tyst. Att säga att jag rodnade är en underdrift. Jag praktiskt taget brann.

När filmen började gå mot sitt slut gick jag därifrån. "Vänta, Corine!" Ropade Alberto. Jag stannade men vände mig inte om. Jag kunde bara inte se honom i ögonen när han visste att han skulle kunnat ha kysst mig om han ville. Han kom fram till mig och ställde sig framför mig. Plötsligt såg golvet väldigt intressant ut.

"Eh du, jag är ledsen för att jag förolämpade dig sådär.. det var ganska elakt," sade han och kliade sig i nacken som om detta var pinsamt. Jag nickade och såg upp på honom. "Det är okej. Det är inget jämfört med vad jag ska göra med dig," sade jag och gick ut genom dörren med ett flin. "Vänta vad menar du?? Vad ska du göra med mig?" Frågade Alberto. Ugh seriöst jag ska börja kalla honom Bert eller något. Hahah. Fy vad fult.

Jag fortsatte bara gå genom korridoren. Och nej, jag har ingen aning om vart jag är påväg. Albe- jag menar Bert gick efter mig. "Jag kommer inte lämna dig ifred förrän du säger vad du tänker göra," sade han och började gå bredvid mig. Jag himlade med ögonen. "Seriöst? Varför skulle jag säga det? Då är det ju inte kul," sade jag. Han suckade. "Om jag gör något för dig, så gör du inget mot mig? Okej?" Frågade han. Jag såg forskande på honom. Han såg bara för desperat ut asså. Jag tittade fram för mig igen. "Det beror på vad det är," sade jag. Om det är choklad då är han officiellt min favoritperson. Jag skämtar inte.

Han flinade som om han visste något jag inte gjorde. "Jag tror att du skulle bli glad över några kilon choklad," sade han. Jag stannade och tittade på honom med vidöppen mun. Jag stängde den dock för jag vet inte om han är dirtyminded. För jag är det. Shit. Ugh.

Han bara tittade på mig för ett svar. Jag harklade mig. "Deal," sade jag och tänkte fortsätta gå. Men..
"Ehm, var är mitt rum?" Frågade jag och försökte att inte visa hur svårt det var för mig att fråga.

Han log. "Kom," sade han.

Han ledde mig till mitt rum och fortsatte gå genom korridoren. Jag gick in i mitt rum. Jag skrek till när jag såg Aleena ligga på min säng med en modetidning. Hon tittade upp på mig med ett nyfiket leende och ögon. Hon såg ärligt talat lite creepy ut. "Vad gör du här? Du skrämde livet ur mig," sade jag och lade mig på golvet. Döm inte. Det är skönt.

Hon satte sig upp. "Är det inte självklart? Hur gick det på dejten?" Frågade hon. Jag såg upp på henne med en 'är du seriös' blick. "Vadå?" Frågade hon med valpögon. Jag skrattade och ställde mig upp för att byta om till pyjamas. "Först av allt, man kan knappt kalla det för en dejt. Han förlolämpade mig inför popcornen," sade jag och gick in i garderoben.

Aleena skrattade högt. "Vad gjorde han då?" Frågade hon. Innan jag hann svara bankade någon på dörren. Geez kan du inte knacka normalt människa?

Jag skrek åt Aleena att öppna. Jag skulle precis byta om när Aleena kom in i garderoben med en panikartad blick. "Vad är det? Har det hänt något?" Frågade jag. "Kom med mig bara och vad ni än gör, få inte panik. De andra tar sig till skyddsrummet nu," sade Alex som också stog i dörröppningen till garderoben.

Aleena tog tag i min arm och drog mig ut ur garderoben. Tack. Det där gjorde inte alls ont. Notera sarkasmen.

"Vad är det som händer??" Frågade jag och följde efter dem ut ur rummet. "Jag har inte tid att förklara Corine, bara följ med oss," sade hon med skakig röst. Duh. Som om jag skulle stanna här när jag tydligen borde vara i ett skyddsrum. 

Vi gick först genom korridorerna. Nerför trappor. Sedan började vi springa. Ovanför oss lät det som om någon slogs. Alex tog fram en pistol från ett slags bälte under tröjan. Han gav den till Aleena. "Ta er till skyddsrummet. Skjut om du ser någon som inte är oss, okej?" Sade han och tittade på Aleena som skakade och såg ut att ha svårt att andas. Hon tog fram en asthma inhaler. Shit. Hon har asthma.

Alex tittade oroligt från mig till Aleena. Jag såg på Aleena. Då försvann min panik. Jag måste ta ansvaret just nu. Jag tog pistolen ifrån henne. Jag osäkrade den och tittade lugnt på Alex. Han såg tvekande på mig. "Jag vet hur man skjuter," sade jag. Jag tittade på handpistolen. Taurus 809. Inte illa.

Alex nickade. "Jag fixar det här, okej?" Sade jag och lade armen om Aleena. Ett skott avfyrades ovanför oss och det lät som om tredje världskriget bröt ut. Alex tittade upp och sedan på oss. "Den har 15 skott. Skjut på," sade han och sprang tillbaka samma väg som vi kom.

Jag tittade på Aleena. "Var är skyddsrummet? Jag vet att du inte mår så bra just nu men försök berätta," sade jag. Aleena nickade och pekade svagt framåt. "Höger där, framåt 5 meter, vänster, fjärde dörren," sade hon slött. Jag ödslade ingen tid. Jag tog hennes arm över min nacke och gick framåt med bestämda steg. När jag vände höger kom en man springande mot oss. Han hade en pistol i handen och såg inte direkt ut att vilja bli vänner.

Aleenas kropp spändes. "Skjut," sade hon. Jag tog fram handen med pistolen och siktade. Vi gick förbi den nu liggandes mannen och vände vänster. Vi gick in genom den fjärde dörren.

Aleena ställde sig upp med möda. "Hjälp mig flytta på skåpet," sade hon andfått. Hon började knuffa på ett skåp som stog mot väggen. Jag ställde mig bredvid henne och knuffade. Snart syntes en ståldörr bakom skåpet i väggen. Aleena tog tag i min arm för stöd. Hon började slå in en kod i dörren över handtaget. Något klickade till och Aleena öppnade snabbt dörren.

Vi hörde springande fotsteg ute i korridoren. De kom närmre. Och närmre. Jag puttade in Aleena och slank in innan jag stängde dörren. Jag hörde hur skåpet på något sätt åkte tillbaka på plats. Jag såg mig omkring i det mörka utrymmet. Aleena började gå nerför en trappa. Hon snubblade till lite.

Jag gick efter henne och stöttade henne. Vi kom fram till en till dörr. Aleena slog in en kod. Vi gick in.

I rummet som vi kom in i var också Melania, Cortney och Jackson. Jackson och Melania sprang fram till Aleena. Jag antar att detta har hänt förut.

Rummet var ganska stort med filtar och tältsängar lite överallt. Väggarna, taket och golvet var av stål. Jackson och Melania tog Aleena till en säng och bäddade ner henne. Cortney satt med en filt på en säng och såg vettskrämd ut. Hon tittade rakt framför sig och snyftade. "Vad är det som händer?" Frågade jag för åttioelfte gången. Melania såg upp på mig med ett allvarligt ansiktsuttryck.

"Vi är under attack,"sade hon. No shit sherlock.

"Men av vem?" Frågade jag. Det kan inte vara många som vågar ge sig på Red Devils.

"Vår största fienden," sade Melania.
Jackson såg upp på mig nu också.
"Vem är det?"frågade jag.

Jackson suckade. "Albertos bror."